Miss Zombilicious - annorlunda

Jag har försökt att förstå begreppet acceptans och allt det innebär. Acceptans som ett psykologist begrepp. Jag anser mig själv vara en realistisk och ibland till och med pessimistisk människa. Jag har aldrig förnekat de negativa sidorna av livet och verkligheten. Jag är socialist men ingen idealistisk socialist. Jag vill att folk förstå hur verkligheten ser ut för alla och inte bara vara instängda i sin egna subjektiva uppfattningen av vad verklighet är. Först när alla får denna förståelse kan man börja göra något åt verkligheten, först då kan de rätta besluten fattas.

Dock har jag ett jättestort problem: att acceptera och se min egna verklighet. Jag har lätt för det stora, det övergripande. Men jag har svårt med det subjektiva, med det som just gäller mig. Att acceptera det som verkligen är istället för att kämpa emot insikten eftersom verkligheten är just hemsk. Det gäller mitt förflutna, det gäller min ångest, det gäller min sjukdom. Jag vill inte få insikten, jag vill inte se det som det är, jag vill inte att det är så. Men det är ju saker som inte går att ändra på.

Terapeuterna tjatar på mig om att jag måste acceptera. Att det är viktigt, att det kan minska mitt lidande. Jag har inte förstått än hur det ska minska mitt lidande. Men i en av texterna jag fick läsa, står:

"För att kunna ändra på något som vi vill förändra måste vi först ha gjort en slags bedömning, en neutral observation om hur läget är."

Det är mitt språk, det förstår jag. Jag måste acceptera det som det är annars kan jag ju inte göra något, annars blir det fel. Tänk er att ni gör ett kemiskt experiment och ni är säkert på att temparaturen på ett ämne är - 10°C. Ni vill inte kolla efter eftersom det skulle betyda att en mängd av era beräkningar är felaktiga. Så ni kör på det. Självklart får man ett resultat men detta resultat är fel, detta resultat kan inte accepteras av andra forskare.

Det är likadant med att acceptera sina egna förutsättningar. Att hela tiden kämpar emot verkligheten ger resultat men dessa resultat är felaktiga och någon gång kommer man avslöjas, någon gång bryter man ihop. På samma sätt som det felaktiga resultatet hos det kemiska experimentet kommer att avslöjas och motbevisas.

Jag har fått insikten, eller i alla fall har jag nu förstått varför acceptans kan vara viktig för mig. Som sagt, ett minskat lidande är nog inte något jag förväntar mig av just acceptans. Jag tror att det kommer faktiskt att börja med ett starkare lidande. Jag kommer känna mycket självmedlidande. Jag kommer gråta över alla "om", över allt jag kunde ha blivit, den jag kunde ha varit. Över mitt potential som jag aldrig kommer att utnyttja, över de mål jag aldrig kommer att nå. Jag måste acceptera att jag alltid kommer att ha ångest, att jag alltid kommer att ha psykiska problem. Att dessa saker aldrig kommer att försvinna. Det är så verkligheten ser ut. Jag är ett misslyckande på grund av mina psykiska problem.

Frågan är: hur ska det fortsätta härifrån då? Det svåraste kommer nog att vara att acceptera min diagnos. Jag har försökt så mycket att ifrågasätta den men jag har gjort testen fyra gånger, genomförd av olika personer. Jag har inget annat val än att acceptera det. Och det där med min ångest? Det är något jag måste acceptera för varje gång den kommer, det är en fortgående acceptans. Men det ska bli min utgångspunkt, jag är sjuk, jag har ångest, jag ska sluta kämpa emot. Det "ska", jag är inte där än. Men jag vill börja.

Det blir svårt. Det blir jobbigt. Jag vill egentligen inte. Det blir mycket gråt och det blir mycket: men jag vill inte ha ångest, men jag vill vara frisk, men jag vill vara normal, men jag vill kunna bli det jag alltid har eftersträvat. På något sätt undrar jag om det inte vore lättare att kämpa emot ångesten och sjukdomen istället. Men jag gör det nog på felaktiska premisser. Jag har lovat mig själv att försöka och börja acceptera. Det kommer att ta lång tid.