Miss Zombilicious - annorlunda

Nu är det alltså 2012. Jag tycker att idén om att ett nytt år börjar och alla förhoppningar kring det är lite löjligt. Jag har aldrig tyckt om nyårsafton eftersom alla (jag med) var fulla och sårbara. På alla nyårsfester har det alltid blivit bråk, någon grät och någon kräkdes. Inte särskilt roligt. Dessutom är tid ju egentligen endast en mänsklig uppfinning och kalendern vi bygger vår tidusppfattning på är ändå felräknad. Hur som helst, det är alltså 2012 nu. 2011 har varit ett skitår med väldigt få ljusa moment för mig. Jag är har inga höga förväntingar för 2012 alls. Jag hoppas att jag överlever. Kanske det är mitt nyårslöfte, jag ska överleva. Om nu inte världen går under den 21:e i december självklart. Haha. Vidskeplighetens löjligheter.

Jag är lite bitter idag. Det är kanske tröttheten. Jag var på färdighetsträningen på morgonen och jag är alltid helt slut efteråt. Det är inte endast att det är allt för tidigt på dagen för mig utan också därför att jag tycker att det är jobbigt att vara kring andra människor. Idag undrade någon varför jag egentligen går i DBT, jag verkar ju så smart, bildad och förnuftig. Jag vet nu inte om jag ska förstå det som ett komplimang eller som en förolämpning. Jag visar inte känslor inför andra så kanske därför verkar jag sansat och lugn. Men ingen kan ju se vad som händer inom mig. Jag är ingen impulsiv människa och det är nog det som kan ses som konstigt. Whatever.

Förresten, jag tycker att det är oerhört omoget att det finns människor som tror att de har rättigheten att uttala sig om min situation eller mitt beteende. Att ha psykiska problem är som att ha somatiska problem. Smärta upplevs individuellt. Jag har inte valt det här och jag har inte valt att vara ett besvär för andra. De människor som finns i mitt liv har gjort valet att vara vid min sida, även när jag mår dålig. Det finns människor som nuförtiden undviker mitt sällskap som jag helt och hållet respekterar. Och jag är så otroligt tacksam att det fortfarande finns folk som vill finnas i mitt liv. Jag har lika mycket att ge som jag tar. Jag är ingen vampyr som suger ut människornas energi. På samma sätt som dessa människor finns för mig, finns jag för dem och har funnits där. Jag anser mig vara en bra vän och partner. Jag försöker mitt bästa att hålla det dåliga ifrån dem som jag älskar. Tyvärr lyckas jag inte alltid med det. Men de ska inte vara del av min smärta, de ska inte behöva lida av det. Och om det händer så är det aldrig att jag har medvetet valt att såra någon. Ibland syns smärtan och jag kan inte alltid dra mig undan. Det enda jag kan göra är att inte låta känslan ta överhand. Jag vill inte ha medlidande på samma sätt som jag kanske ibland behöver en kram för att kunna stå ut. Så ni som dömer mig som en dålig människa, vän eller partner: hur mycket vet ni egentligen om mig? Om mitt liv och vad som har hänt mig? Om mitt förhållande och vänskapen som alla också har en historia? Det handlar om att göra ett val och hur kan ni ens ifrågasätta ens val om ni inte har alla fakta och aldrig har lärt känna mig på riktigt? Lyssna på ert förnuft först och låta inte era känslor styra ert omdöme. Är det inte det ni vill jag skall göra? Det är hyckleri. Enough said.

Nu ska jag försöka hålla mig vaken. Mer kaffe kanske. Och en bok. Eller TV:n.