Miss Zombilicious - annorlunda

 

Jag lyssnar på Ian Curtis smärtfyllda röst. Jag bär min nya fina Edward Scissorhands tröja. Och så sitter jag på en säng på en sluten psykavdelning. Igår försökte jag övertala personalen att låta mig gå ut en sväng själv. Men jag fick inte. Jag är alltså fången på det här stället just nu. Jag borde börja skriva en massa dikter. Men Rilke sa det rätt passande i "Der Panther". Precis så känner jag mig. Bara tanken på denna dikt får mig att börja gråta.

 

Igår kväll fick jag ett hemskt sammanbrott. En helvetes ångest och sådana starka impulser att jag inte stod ut. Jag grät i timmar och sprang fram och tillbaka i korridoren. Två lugnande hjälpte till slut. Och ett samtal med min kontaktperson här, R. Ush vad jag skämdes. Så idag tog jag mina lugnande vid mildare ångest bara för att jag inte vill att det slutar så där igen. Jag har ingen aning om det där nu var en biverkning av den nya medicinen eller om det var jag. Jag känner faktiskt inga stora biverkningar än. Jag skakar och jag känner mig lite rastlös. Och så är ångesten starkare. Men det är ingenting jag inte kan tackla. Jag hoppas att det förblir så. Än så länge nojar jag inte ens över småsaker.

 

Idag har jag pluggat en timme (fy patriarkalt förtryck! Fy Aristoteles!), haft besök av pojkvännen och har även träffat fina Tanya en liten stund. Så jag sitter eller ligger inte sängen som en grönsak hela tiden. Jag har starka skuldkänslor på grund av hur jag betedde mig mot min terapeut. Å andra sidan var det nog ett bra inlärningstillfälle för honom. Om han vill jobba med Borderline-patienter måste han kunna ta sådant. Ändå, jag mår dåligt över hur jag har betett mig.

 

Nu ska jag dricker en kopp te och läser/pluggar lite. Jag måste hålla mig igång eller jag faller.