Miss Zombilicious - annorlunda

Jag har så svårt att förstå om jag mår bättre eller inte. På något sätt har min ångest förändrats och jag tror att den är svagare. Jag har mer energi och jag har plöstligt en helt normal dygnsrytm. Men det gör ont i mitt bröst och jag tror att det är en biverkning av Abilify. Det går nog över.

Jag har för länge sedan slutat tro på att det finns medicin som kan hjälpa mig. Så kallade lyckopiller finns inte. Ja, benzodiazipiner lugnar ner en men det fungerar inte i längden. Just nu tror jag faktiskt att Abilify är den rätta medicinen för mig. Jag äter som en gris och kommer nog snart se ut som en också. Men det är värt det om jag bara fick en liten förändring i mitt mående och jag tror att det redan håller på att hända. Jag har inte behövt ta en lugnande på en vecka. Min ångest finns kvar men på något sätt kommer den inte upp i höjden längre. Min terapeut var jätteförvånad över hur lugnt jag var under vårt sista möte och var ännu mer förvånad över att jag inte hade tagit något lugnande. Så jag vill fortsätta med Abilify och se vad som händer. Just nu är det nog lite av en placebo-effekt så jag vill inte ge någon bedömning än.

Jag har fått som hemuppgift att åka med tunnelbanan. Jag måste jobba med det så jag kan plugga under hösten. Hur ska jag annars ta mig till universitetet? Idag åkte jag med tunnelbanan till Stadsbiblioteket. Okej, pojkvännen var med men ändå. Imorgon ska jag ta tunnelbanan till gruppterapin och på torsdag till individualterapin. Jag skulle ha tagit tunnelbanan fyra gånger men tre är bättre än inget. Jag behöver ett mål, att bara åka tunnelbana är ju dumt.

K jobbar på att jag får boendestöd. Jag vet inte hur det känns. För det mesta känns det som om jag är en miffo. Att ha boendestöd är ännu mer ett steg ifrån ett normalt liv. Eller?

Yup.