Miss Zombilicious - annorlunda

Jag mår dålig både fysiskt och psykiskt. Jag har till och med avbokat mitt möte med K idag. Någonting sådant är väldigt svårt för mig eftersom jag har en stark pliktkänsla. Men jag orkade bara inte.

Jag har nu i flera månader velat kontakta vårdcentralen. Jag har några år sedan haft lite för högt blodsocker och var nära till diabetes. Men sedan gick jag ner 55 kg i vikt. Jag har aldrig pratat med vården om detta igen eftersom jag mådde bra. Men nu har jag gått upp 20-25 kg igen, under ett år. Jag mådde för dåligt psykiskt för att kunna kontrollera mitt matintag och kunde inte motivera mig till att träna mer regelbundet. Nu har jag i flera veckor mått apa. Jag har ständig huvudvärk, konstant illamående, jag känner mig svimfärdig, min syn är ibland suddig och så kliar det på hela kroppen. Jag försökte övertyga mig själv att alla dessa symptom har med min ångest att göra och att jag kan logiskt tänka bort dem. Men speciellt illamåendet och huvudvärken blev allt starkare. Och igår var jag nära till att svimma. Det svartnade framför mina ögon och jag ramlade ner. Tur nog kunde jag ta mig upp och la mig i sängen. Och så kom jag på att jag hade alla dessa symptom när jag sist hade högt blodsocker. Redan några månader sedan slogs jag av samma tanke. Men eftersom jag inte litar på vården och är rentav rädd för läkare så orkade jag inte ta kontakt med vårdcentralen. Men igår vart det bara för mycket. Och idag vaknade jag med ett illamående som var hemskt. Jag skakade och jag kände mig yr. Som vanligt trodde jag att det var ångest men efter en timmes oro så ringde jag till vårdcentralen. Det är fan dags att ta itu med problemet. Tänk om jag har diabetes, då vore det ju dumt att vänta ännu längre och kanske till falla i diabetisk koma (japp, katastroftankarna har tagit över). Så min husläkare, som jag aldrig har träffat, ska ringa mig imorgon och då ska vi se om jag får träffa henne snart. Det här måendet känns väldigt olustigt och det är ju ingen stor grej att göra en snabb blodsockertest. Vad jag är mest rädd för är att hon kommer att säga att det är endast ångest-tecken. Att hon kommer att tro att jag vill bara ha uppmärksamhet eftersom jag har Borderline. Jag måste stå på mig. Jag ska skriva ner lite saker jag vill berätta så jag inte glömmer något. Hon vet ju inte vad det gäller och jag vet inte ens om hon kan se min journal från min gammal läkare. Ush, jag hatar att ha att göra med vården.

Psykiskt mår jag inte bra heller. Ingen aning hur jag egentligen har orkat ringa till vårdcentralen och K. Jag är självklart orolig på grund av min hälsa. Men så märker jag också att jag har stressat mig för mycket förra vecka. Fredag, lördag och söndag var hemska. Jag hade vrålångest, var säkert på att det var slutet. Jag tog dock några lugnande och det hjälpte. (vad ska jag egenligen göra om de är slut? jag kommer ju aldrig få nya. Bah. Jag hatar min diagnos!). Jag kan inte fokusera mig på något och är helt i min egen värld av oro och orkeslöshet. Men jag har tvingat mig till att träna. Sex gånger förra vecka och fyra gånger den här veckan (så länge ..). Träning är ju både bra för psyket och för kroppen.

Jag är rädd. Så jävla rädd. (och nu ser jag bara suddig igen .. gaaaaaaaaaaaaah)