Miss Zombilicious - annorlunda

Det går knappt att beskriva vad jag har gått igenom. Jag tror att det var den värsta veckan i mitt liv. Jag har ju vetat att jag är känslig när det gäller mediciner. Jag är van vid att jag alltid får någon biverkning. Så jag var förberett på att skulle bli jobbigt ett tag. Men det jag fick gå igenom var det värsta jag har fått uppleva i hela mitt liv.

Så jag började med Venlafaxin 37,5 mg förra vecka fredag, samtidigt som jag slutade med en av mina sömnmediciner, Propavan. Redan två timmar efter jag hade intagit medicinen kände jag något. Jag blev speedad. Jag fick stora ögon och pupiller och såg ut som en amfetamin-pundare. Det var inte så värst, jag tyckte för det mesta att det var roligt i början. Jag pratade hela tiden och kände mig helt klar i huvudet. Som om min intellekt hade skärpts.

Nästa dagen blev jag nästan manisk. Jag kunde inte sitta still samtidigt som jag blev likgiltig. Jag gjorde inget annat än att sitta i soffan och stirra på TV:n. Jag tappade helt min apetit och kunde inte äta något. Dessutom fick jag svårigheter med att kissa. Och så kom yrseln. Jag kunde inte gå, allting svartnade framför mina ögon. Huvudvärken gjorde inte saken bättre. Jag fick ett äckligt illamående. Det kändes som det fanns gift i min kropp, det går inte att beskriva på ett annat sätt. Det sved i min hjärna (äcklig känsla) och alla nerver under min hud sved, det var som om det brann under min hud. Jag trodde att det är bara är tillfälliga biverkningar och fortsatt att ta medicinen.

Jag sov inte mer än sammanlagd 8 timmar på fem nätter trots sömnmedicin. Jag åt så gott som ingenting på fem dagar. Och så kom den värsta ångesten jag någonsin har upplevt. Jag trodde att jag skulle bli galen. Det var någon slags manisk ångest. Mitt hjärta slog så snabbt och hela min kropp var rastlös. Den där ångesten kom plöstligt och fick mig skrika och gråta varje gång den kom. Och så försvann den inte längre. Jag blev galen, alltså på riktigt. Jag kom inte ur sängen. Jag bara vred mig av inre smärta. Jag skrek. Jag grät. Tänk om någon ringde och sa att den människan du älskar mest i världen har dött. Tänk dig känslan du skulle få då. Det är precis denna känsla jag hade. Och min kropp var speedad.

Jag duschade inte, jag kunde ju knappt gå på toa. Inga lugnande hjälpte mot denna ångest. Jag hade ingen kontroll längre, över någonting. Jag gjorde saker som jag inte ens kommer ihåg eller som är helt olikt mig. Jag rev ut stora buskar av mitt hår. Jag slog sönder glas. Jag var helt galen. Och så kom natten från tisdag till onsdag. Jag hade tagit en massa lugnande (Sobril, Atarax) och sömnmediciner. Men jag sov typ en timme. Jag vaknade av att det kändes som elstötar i mina armar och sedan i hela min kropp. Jag sprattlade till som en döende fisk på land. Jag fick stickningar i händerna och fötterna. Och min hjärna övergav mig helt. Jag var som besatt av en demon. Jag höll mig fast i sängen och skrek.

Onsdag var nog den värsta dagen i hela mitt liv. Jag var helt utom mig. En sådan ångest blandad med något slags maniskhet. Jag var nära till att göra något dumt men K ringde precis i rätt moment. Jag pratade med läkaren och jag satt ut medicinen.

Just nu väntar jag på att medicinen har helt lämnat mitt system. Jag skulle aldrig kunna klara av att må så där igen. Det var som tortyr. Igår gick det redan lite bättre fastän ångesten var nästan outhärdigt. Illamåendet har försvunnit och yrseln också. Jag kan kissa igen. Men jag känner mig fortfarande lite manisk/speedad. Jag har lite svårt att fokusera och har dimsyn. Jag kan äta lite och så har jag sovit fem timmar. Och ångesten finns kvar. På en skala från 1 till 10 är det nog en 7 just nu. Förhoppninsvis är jag tillbaka till min gamla ångest och ledsenhet om några dagar igen. Jag vet inte om jag någonsin vill pröva en antidepressiva igen. Det här var den tredje tabletten jag har försökt och varje gång gick det åt helvete.

Ush.