Slutenvård ahoj
Jag är inlagd på psykavdelningen igen. Jag är varken glad eller stolt över det. Jag är för det mesta ledsen och frustrerad. Min ångest hade nått nya höjder och jag stått inte ut med den längre. Jag gick i dagar och funderade på lösningar, jag var nästan helt bortkopplad från verkligheten. Men på onsdag morgon hade jag en klar stund och ringde till psykjouren som hänvisade till min öppenvårdskontakt. Pojkvännen hämtade mig, vi träffade K och tre timmar senare var jag inlagd. Det är samma avdelning som tidigare.
Jag sov ingenting de första två nätterna här men sedan fick jag ett eget rum (eller jo, hon som också har sin säng här är på helgpermission) och de dubblade min sömnmedicin-dos. Jag har nu inte sovit gott eller känner mig extra bra utvilad men det blev i alla fall några timmars sömn.
Det värsta är fortfarande ångesten. Den har en styrka som driver mig till vansinne. Mina lugnande hjälper inte och de ville sätta in betablockare som jag inte kan ta. Jag har alltid haft väldigt lågt blodtryck och betablockare sänker ju blodtrycket. Jag förstår dock att de inte vill ge mig mer benzo. Överläkaren sa att jag nog blir utskriven på tisdagmorgon men jag är väldigt tveksamt till det. Igår försökte jag vara hemma en stund men det blev ett totalt kaos. Jag bröt ihop, helt ihop. Det gick inte alls. Idag ska jag försöka igen. Jag måste hämta lite rena kläder. Om bara den där förjävliga ångesten inte vore närvarande hela tiden. Jag undrar om den fortfarande kommer från Venlafaxinet. Det vore ju typiskt om skiten fortfarande inte hade lämnat min kropp. Så jag gick från insättningssymptom till utsättningssymptom.
Helgerna på en avdelning är alltid tråkiga. Alla sover eller är på permission. Det är för det mesta dödligt tyst. Men det finns en kvinna som skriker hela jävla tiden så helt tyst är det kanske inte. Sedan finns det en patient här som borde vara på en annan avdelning. Han har slagit sönder en dator igår och så boxade han ner en kvinna. Helt oprovocerad. Han är föståndshandikappad. Men ändå, han borde vara på en annan avdelning. Han skrämmer skiten ur oss andra ju.
Jag är trött på att mitt liv ser ut så här. Jag är inte arg på ångesten, tankarna och impulserna. Jag är arg på mig själv eftersom jag inte kan hanterna skiten. Jag vill ju kunna, jag vill verkligen. Varför kan jag inte? Ush, jag hatar mig själv så mycket för det här.
Jag sov ingenting de första två nätterna här men sedan fick jag ett eget rum (eller jo, hon som också har sin säng här är på helgpermission) och de dubblade min sömnmedicin-dos. Jag har nu inte sovit gott eller känner mig extra bra utvilad men det blev i alla fall några timmars sömn.
Det värsta är fortfarande ångesten. Den har en styrka som driver mig till vansinne. Mina lugnande hjälper inte och de ville sätta in betablockare som jag inte kan ta. Jag har alltid haft väldigt lågt blodtryck och betablockare sänker ju blodtrycket. Jag förstår dock att de inte vill ge mig mer benzo. Överläkaren sa att jag nog blir utskriven på tisdagmorgon men jag är väldigt tveksamt till det. Igår försökte jag vara hemma en stund men det blev ett totalt kaos. Jag bröt ihop, helt ihop. Det gick inte alls. Idag ska jag försöka igen. Jag måste hämta lite rena kläder. Om bara den där förjävliga ångesten inte vore närvarande hela tiden. Jag undrar om den fortfarande kommer från Venlafaxinet. Det vore ju typiskt om skiten fortfarande inte hade lämnat min kropp. Så jag gick från insättningssymptom till utsättningssymptom.
Helgerna på en avdelning är alltid tråkiga. Alla sover eller är på permission. Det är för det mesta dödligt tyst. Men det finns en kvinna som skriker hela jävla tiden så helt tyst är det kanske inte. Sedan finns det en patient här som borde vara på en annan avdelning. Han har slagit sönder en dator igår och så boxade han ner en kvinna. Helt oprovocerad. Han är föståndshandikappad. Men ändå, han borde vara på en annan avdelning. Han skrämmer skiten ur oss andra ju.
Jag är trött på att mitt liv ser ut så här. Jag är inte arg på ångesten, tankarna och impulserna. Jag är arg på mig själv eftersom jag inte kan hanterna skiten. Jag vill ju kunna, jag vill verkligen. Varför kan jag inte? Ush, jag hatar mig själv så mycket för det här.
Kommentarer
Trackback
