Status quo
Kanske dags för ett nytt inlägg om min tråkiga tid här på slutenvården. Fast, jag har börjat se det hela lite mer positiv. Jag har fått en massa bekräftelse, ärliga ord som ger mig styrka. Jag har ett stor självförakt och det måste jag nog jobba med. Min kontaktperson här är underbar och fantastisk. Han vet vad han pratar om, har en massa erfarenheter och lovar ingenting. Jag vill ha verklighet, jag vill ha sanning. Jag vill inte höra att allt blir bra eftersom det kommer det inte bli. Jag behöver höra att jag har styrkan att klara av det här. Att jag inte är ett hopplöst fall.
Så jag är fortfarande på avdelningen. Först var det tisdag jag skulle bli utskriven, sedan idag men nu är det fredag. Jag förstår nog varför. Jag har fortfarande inte landat, jag har fortfarande stunder då jag helt flippar ut på grund av min ångest. Idag kräktes jag av ångest och bröt sedan helt ihop i badrummet. Jag satt på golvet bredvid toaletten som ett litet barn och storgrät. Sedan kom en skötare för att hämta mig till lunchen och så fick jag hjälp. Jag grät i timmar. Men R sa att det är bra att jag gråter, känslorna måste komma ut. Jag brukar inte gråta inför andra människor så idag var nog en av de få gånger jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. Tur nog så är jag själv i ett dubbelrum så jag stör ingen. De har höjt mina lugnande så jag kunde slippa ångesten ett tag idag i alla fall. Jag väntade i timmar på ett samtal från min läkare men hon ringde aldrig. Jag fick senare veta från min terapeut att hon inte ringde eftersom jag är inlagd och de här har det medicinska ansvaret för mig just nu. Bra det, här vill de inte ändra något på medicinerna eftersom hon har det medicinska ansvaret. Moment 22. Just nu mår jag väldigt illa, som om antidepressivan fortfarande inte har lämnat min kropp. Ångesten är hanterbar. Jag är trött. Och jag vill helst inte spy igen.
Jag har varit en del utanför avdelningen också. Jag har ju en femma, alltså jag får komma och gå som jag vill under dagen så länge jag säger till vart jag går och när jag kommer tillbaka. Lite som om man var barn och fortfarande levde med sina föräldrar. Haha. Jag har varit på några promenader med Anders, i skogen och naturen. Jag såg många djur och tyckte att det var helt avslappnande. Just nu tycker jag om att det har blivit sommar så här snabbt. Jag har varit på färdighetsträningen igår. Jag hade tagit lugnande så det gick nästan okej. Jag skämdes att jag bar det där sjukhus-armbandet. Alla vet ju vad det betyder. Idag var jag hemma i fyra timmar. Vi åt pizza och tittade på film. Jag stirrade sönder min katt. Jag saknar henne så jävla mycket! Imorgon ska jag till individualterapin. Tur nog så är pojkvännen sjukskriven så han kan köra mig. Eller, det är ju synd om honom. Men så har vi lite mer tid för varandra. Han har varit här varje dag och hängt lite på avdelningen.
Jag har precis fått min Propavan. En timme för sent. Folk blir alltid pratsamma under kvällarna och så tar det längre tid med medicinen. Jag tar min Imovane nog om 90 minuter eller så. Vi blir väckta halv åtta. Då säger man att man ska vila upp sig här och så får man inte ens sova ut. Booohooo.
Jag har ju äntligen en smartphone (som redan har en liten repa på skärmen, jag är väldigt klantig!!) så jag tar många bilder. Här fär ni några jag har tagit de senaste dagarna. Självklart inte på avdelningen, här får man inte fota.
Så jag är fortfarande på avdelningen. Först var det tisdag jag skulle bli utskriven, sedan idag men nu är det fredag. Jag förstår nog varför. Jag har fortfarande inte landat, jag har fortfarande stunder då jag helt flippar ut på grund av min ångest. Idag kräktes jag av ångest och bröt sedan helt ihop i badrummet. Jag satt på golvet bredvid toaletten som ett litet barn och storgrät. Sedan kom en skötare för att hämta mig till lunchen och så fick jag hjälp. Jag grät i timmar. Men R sa att det är bra att jag gråter, känslorna måste komma ut. Jag brukar inte gråta inför andra människor så idag var nog en av de få gånger jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. Tur nog så är jag själv i ett dubbelrum så jag stör ingen. De har höjt mina lugnande så jag kunde slippa ångesten ett tag idag i alla fall. Jag väntade i timmar på ett samtal från min läkare men hon ringde aldrig. Jag fick senare veta från min terapeut att hon inte ringde eftersom jag är inlagd och de här har det medicinska ansvaret för mig just nu. Bra det, här vill de inte ändra något på medicinerna eftersom hon har det medicinska ansvaret. Moment 22. Just nu mår jag väldigt illa, som om antidepressivan fortfarande inte har lämnat min kropp. Ångesten är hanterbar. Jag är trött. Och jag vill helst inte spy igen.
Jag har varit en del utanför avdelningen också. Jag har ju en femma, alltså jag får komma och gå som jag vill under dagen så länge jag säger till vart jag går och när jag kommer tillbaka. Lite som om man var barn och fortfarande levde med sina föräldrar. Haha. Jag har varit på några promenader med Anders, i skogen och naturen. Jag såg många djur och tyckte att det var helt avslappnande. Just nu tycker jag om att det har blivit sommar så här snabbt. Jag har varit på färdighetsträningen igår. Jag hade tagit lugnande så det gick nästan okej. Jag skämdes att jag bar det där sjukhus-armbandet. Alla vet ju vad det betyder. Idag var jag hemma i fyra timmar. Vi åt pizza och tittade på film. Jag stirrade sönder min katt. Jag saknar henne så jävla mycket! Imorgon ska jag till individualterapin. Tur nog så är pojkvännen sjukskriven så han kan köra mig. Eller, det är ju synd om honom. Men så har vi lite mer tid för varandra. Han har varit här varje dag och hängt lite på avdelningen.
Jag har precis fått min Propavan. En timme för sent. Folk blir alltid pratsamma under kvällarna och så tar det längre tid med medicinen. Jag tar min Imovane nog om 90 minuter eller så. Vi blir väckta halv åtta. Då säger man att man ska vila upp sig här och så får man inte ens sova ut. Booohooo.
Jag har ju äntligen en smartphone (som redan har en liten repa på skärmen, jag är väldigt klantig!!) så jag tar många bilder. Här fär ni några jag har tagit de senaste dagarna. Självklart inte på avdelningen, här får man inte fota.
Hemma idag
I skogen vid Huddinge Sjukhus
i fredags
Kommentarer
Trackback
