Helgpermission och Abilify
Jag är hemma just nu men inte utskriven från slutenvården än. Jag har fått en så kallad helgpermission vilket betyder att jag är hemma under hela helgen men om det går åt helvete kan jag alltid återvända till avdelningen. Annars så ska jag vara där på måndag förmiddag och får sedan ett samtal med överläkaren.
Det har faktiskt hänt en hel del. När jag i torsdags skulle träffa min terapeut så sa han att min psykiatriker vill prata med mig en liten stund. Jag var helt förvånad, man får ju egentligen inte tid med henne bara så där. Jag hade hemsk panikångest (ingen panikattack utan den starkaste ångesten man kan föreställa sig) och var helt bortkopplad från verkligheten. Men jag försökte ta mig samman och jag tror att jag vet nu hur läget är. Det kommer att finnas stående recept på Oxascand, Imovane och Propavan för mig. Jag har ingen aning vad som har hänt, hon är ju helt mot benzo. Men hon har kanske fattat att jag verkligen mår skit, jag menar, jag har blivit inlagd på slutenvården två gånger inom en månad. Och så satt hon in Abilify som stämningsstabiliserande. Den är egentligen mot psykos men i lägre doser hjälper den också mot mina problem. Den skulle jag få på avdelningen och så skulle de observerar mig eftersom jag alltid reagerar konstigt på mediciner. Mötet med K gick bra fastän jag hade en hemsk ångest men mina lugnande hjälpte nog lite. Vi pratade om färdigheter för att hantera min ångest, mer konkret för en gångs skull. Alltså det var sådant som starka sinnesintryck, positiva erfarenheter och distraktion. Med konkreta exempel på vad jag kan göra. Och så har han kollat upp det där med boendestödet och jag måste skriva ner en hel del saker så vi kan skicka in en ansökan. K bryr sig och vill hjälpa mig. Det känns bra. När jag kom hem gick det dock inte mer så vi åkte till avdelningen där jag började gråta och var helt slut.
Igår började jag med Abilify, 5 mg. Jag var så rädd och grät hela morgonen. Jag har blivit så rädd för biverkningar, det är nästan paranoid. Jag hade samtal med R och med en läkare och det bestämdes att jag skulle få helgpermission. Jag hade fått en ny rumskompis och det kändes faktiskt bra att kunna åka hem, jag sover så dåligt med främmande människor runt mig. Så jag packade mina väskor och Anders kom och hämtade mig. Jag fick också en massa mediciner med mig (de har höjt mina lugnande igen?!? Plötsligt får jag ta 45 mg Oxascand om dagen. Haha. Men jag ska inte göra det!). Så det blev ingen observation av mig ...
Jag är lite seg av medicinen. Min hjärna är slö. Jag har ont i magen och mår riktigt illa. Ibland får jag faser av äcklig mani, där hela min kropp känns orolig och jag känner att jag blir galen. Och igår kväll kom också ångesten från helvetet. Jag trodde att det var över med mig, eller jag ville att det skulle vara över med mig. Så jag tog en massa tabletter och gick och la mig. Jag har sovit nio timmar inatt. Skönt! Än så länge kan jag stå ut med biverkningarna. Jag sov en timme på dagen igår och också idag. Illamåendet kommer nog gå över. Det som stör mig är de plötsliga darrningar och den där maniska känslan, den där rastlösheten. Ush. Mot ångest har jag tabletter men inte mot den där koo koo -känslan. Men jag har faser där jag inte har någon ångest alls! Det är det som gör att jag vill stå ut med insättnings-symptomen. Om Abilify bara ger en liten förbättring av min ångest, det skulle räcka! Jag har läst på lite och den där lilla tabletten verkar hjälpa många med just BPS. Om det blir värre åker jag tillbaka till avdelningen. Det är inte svårare än så.
Just nu planerar jag nästa vecka. Jag måste registrera mig för sommarkurserna och låna böcker för kurserna. Jag har inga pengar alls just nu så jag kan inte köpa böckerna :/ Jag har kollat och jag är behörig till alla kurser och masterprogrammet under hösten. Det känns bra. Jag avvaktar biverkningarna och är smårädd. Jag borde inte ha kollat upp FASS. Oh well ..
Det har faktiskt hänt en hel del. När jag i torsdags skulle träffa min terapeut så sa han att min psykiatriker vill prata med mig en liten stund. Jag var helt förvånad, man får ju egentligen inte tid med henne bara så där. Jag hade hemsk panikångest (ingen panikattack utan den starkaste ångesten man kan föreställa sig) och var helt bortkopplad från verkligheten. Men jag försökte ta mig samman och jag tror att jag vet nu hur läget är. Det kommer att finnas stående recept på Oxascand, Imovane och Propavan för mig. Jag har ingen aning vad som har hänt, hon är ju helt mot benzo. Men hon har kanske fattat att jag verkligen mår skit, jag menar, jag har blivit inlagd på slutenvården två gånger inom en månad. Och så satt hon in Abilify som stämningsstabiliserande. Den är egentligen mot psykos men i lägre doser hjälper den också mot mina problem. Den skulle jag få på avdelningen och så skulle de observerar mig eftersom jag alltid reagerar konstigt på mediciner. Mötet med K gick bra fastän jag hade en hemsk ångest men mina lugnande hjälpte nog lite. Vi pratade om färdigheter för att hantera min ångest, mer konkret för en gångs skull. Alltså det var sådant som starka sinnesintryck, positiva erfarenheter och distraktion. Med konkreta exempel på vad jag kan göra. Och så har han kollat upp det där med boendestödet och jag måste skriva ner en hel del saker så vi kan skicka in en ansökan. K bryr sig och vill hjälpa mig. Det känns bra. När jag kom hem gick det dock inte mer så vi åkte till avdelningen där jag började gråta och var helt slut.
Igår började jag med Abilify, 5 mg. Jag var så rädd och grät hela morgonen. Jag har blivit så rädd för biverkningar, det är nästan paranoid. Jag hade samtal med R och med en läkare och det bestämdes att jag skulle få helgpermission. Jag hade fått en ny rumskompis och det kändes faktiskt bra att kunna åka hem, jag sover så dåligt med främmande människor runt mig. Så jag packade mina väskor och Anders kom och hämtade mig. Jag fick också en massa mediciner med mig (de har höjt mina lugnande igen?!? Plötsligt får jag ta 45 mg Oxascand om dagen. Haha. Men jag ska inte göra det!). Så det blev ingen observation av mig ...
Jag är lite seg av medicinen. Min hjärna är slö. Jag har ont i magen och mår riktigt illa. Ibland får jag faser av äcklig mani, där hela min kropp känns orolig och jag känner att jag blir galen. Och igår kväll kom också ångesten från helvetet. Jag trodde att det var över med mig, eller jag ville att det skulle vara över med mig. Så jag tog en massa tabletter och gick och la mig. Jag har sovit nio timmar inatt. Skönt! Än så länge kan jag stå ut med biverkningarna. Jag sov en timme på dagen igår och också idag. Illamåendet kommer nog gå över. Det som stör mig är de plötsliga darrningar och den där maniska känslan, den där rastlösheten. Ush. Mot ångest har jag tabletter men inte mot den där koo koo -känslan. Men jag har faser där jag inte har någon ångest alls! Det är det som gör att jag vill stå ut med insättnings-symptomen. Om Abilify bara ger en liten förbättring av min ångest, det skulle räcka! Jag har läst på lite och den där lilla tabletten verkar hjälpa många med just BPS. Om det blir värre åker jag tillbaka till avdelningen. Det är inte svårare än så.
Just nu planerar jag nästa vecka. Jag måste registrera mig för sommarkurserna och låna böcker för kurserna. Jag har inga pengar alls just nu så jag kan inte köpa böckerna :/ Jag har kollat och jag är behörig till alla kurser och masterprogrammet under hösten. Det känns bra. Jag avvaktar biverkningarna och är smårädd. Jag borde inte ha kollat upp FASS. Oh well ..
Kommentarer
Trackback
