Miss Zombilicious - annorlunda

Visst är det skönt med vår och ljus? Jag är helt förvånad över hur mycket jag egentligen påverkas av vädret. Bladen på träden börjar växa, gräset är grönt och vattnet i Alby sjön är blått. Det är så fint! Igår satt jag en timme i Liljeholmen vid vattnet, ingen annan människa i närheten (konstigt att man kan hitta en så där ensam plats mitt i Sveriges huvudstad). Jag njöt av att vara ute, av att se vattnet och titta på båtarna som åkte förbi. Det är väldigt olikt mig. Jag brukar oftast hata att vara någonstans ute helt själv. Men jag lyssnade på The Cure och kände något slags harmoni.

Jag har haft två hemska dagar (måndag och tisdag) där jag vara nära till att bara skit i allt. Om det nu har med pms att göra eller om jag är på vägen nedåt igen, det vet jag inte. Jag försökte intala mig själv att det kommer bli bättre, att jag har saker att se fram emot. Jag släppte alla måsten och tog hand om mig själv. Och jag avstod från att ta lugnande. Jag är rätt så stolt över mig själv.

Igår släppte det lite, på kvällen. Mötet med K gick rätt okej men han menar att jag har någonting som kallas för känslofobi. Jag är så trött på diagnoser. Jag är psykiskt sjuk och har ångest och depression. Räcker det inte med det? Känslofobi är i alla fall en rädsla för att få känslor och att uttrycka känslor, särskilt de negativa. Det har självklart med barndomen att göra. När en känslouttryck inte validerades av omgivningen eller även straffades. Jag har fått som hemuppgift att känna mig ledsen. Haha.

Jag har idag äntligen haft mitt möte med psykiatrikern och det gick bra. Jag var helt överraskad över att jag faktiskt kunde stå på mig och uttrycka mig sansat. Jag brukar vara rädd när det gäller läkare. Vi pratade lite om diagnoser och jag sa att jag inte vill ha någon utredning just nu. Det skulle bara förvirra mig ännu mer. Så länge min terapeut och alla i teamet är medvetna om min förmodade GAD-diagnos så vet de ju vad de ska jobba med. Det behövs inget officiellt dokument för det. Vi har också pratat om Borderline-diagnosen men eftersom jag vill fortsätta med DBT så vill jag inte ifrågasätta något. Och så blev det mycket prat om mediciner. Jag ska sluta med Propavan, den ger mig endast biverkningar och hjälper inte särskilt mycket med sömnen. Sedan så ska vi se senare om jag får nya Imovane eller inte. Detsamma gäller Sobrilen. Men jag har båda hemma och de räcker ett tag till. Den största förändringen är nog att jag har fått antidepressiva, Efexor (Venlafaxin). Jag ska börja med dem imorgon, den allra lägsta dosen och så ska vi se hur jag reagerar. Jag är lite smårädd men det blir nog bra. I alla fall finns det inte biverkningen "plötslig död" som på andra psykmediciner. Bra! Jag vet att jag kommer att må sämre de närmaste två/tre veckorna. Jag är ju så medicinkänslig. Men jag är nöjd, läkaren har tagit mig på allvar och det blir förändring. Det känns bra.

Jag hämtade ut tabletterna helt själv. Det är en stor bedrift. Jag har riktigt svårt med att gå och handla själv. Jag fick till och med fråga först hur dyrt tabletterna är så jag kunde se om jag hade tillräckligt med pengar. Och så hade jag ingen aning om var Apoteket ligger i Liljeholmen så jag irrade runt en liten stund. Men det gick bra.
Hemma i Fittja satt jag mig på en bänk, rökte en cigg och lyssnade på Marilyn Mansons nya album. Det var en fin stund.

Men jag kommer inte orka träna idag. Jag vill ta det lugnt resten av dagen. Jag vill läsa och börja skriva ett långt brev. Att laga mat måste jag också. Vardagliga saker.