Miss Zombilicious - annorlunda

Jag lyssnar på LaCrimosas nya skiva "Revolution". Jag älskade detta band under några år när jag var yngre. Men sedan blev de lite kitsch. Den nya skivan är rätt okej och inte lika dystert som deras 90-tals musik som kunde verkligen trigga mig, mitt första riktiga självmordsförsök hände efter jag hade lyssnat på en av deras skivor. Hur som helst, jag tycker om den nya skivan.

 

Mitt liv består just nu av en massa möten med vården. Jag känner att jag behöver semester, en månad i skogen, i ensamhet. Fast, ensam är jag också här. Men jag vill till skogen! Igår var jag hos gynekologen som ännu en gång konstaterade att jag hade PCOS. Bra det, jag har en sjukdom som gör mig fet, infertil och ger mig humörsvängningar. Vilken lycka! Han var i alla fall trevlig och jag kände mig trygg. Att gå till gyn är nog en av de jobbigaste sakerna man kan tvinga mig till att göra. Jag hade starka underlivssmärtor på sistone men det visade sig att det "bara" är PCOS-smärtor. Och så har jag en massa cystor kring äggstockarna, men det är också PCOS. Som sagt, vilken lycka att jag har denna åkomma! Är det bara jag som blir äcklad av att se sin livmoder? Jag vill inte veta hur det ser ut inuti mig. Det enda som skulle intressera mig är en hjärnscan, det vore faktiskt fantastiskt att få en bild på min hjärna!

 

Idag hade jag ett möte med min psykiatriker. Hon är väldigt tveksamt till att förlänga min sjukskrivning. Men jag får veta hennes slutgilitga beslut på fredag. Alltså om hon sjukskriver mig får jag två utbetalningar till av CSN. Om hon inte sjukskriver mig så måste jag avbryter mina studier och måste nog betala tillbaka lite pengar till CSN (jag är sjukskriven tills den 19:e men har fått pengar tills den 25::e). Jag utgår ifrån att jag kommer att återgå till fattigdom. Jag kommer vara en parasit igen, lever på min pojkväns ynkliga lön. Jag vet att jag inte kan plugga (eller jobba för den delen) just nu. Min sociala fobi har aldrig varit så stark som den är just nu. Jag tål inte den minsta stressen, jag vet att jag kommer att bryta ihop. Jag måste alltid överprestera och kan inte ta det lugnt. Okej, om någon har ett jobb där jag inte behöver lämna lägenheten, kanske det skulle fungera. Det där med författarelivet lockar ju. Och jag har skrivit rätt mycket på sistone. Men det kommer jag aldrig kunna leva på, jag är inte Proust direkt.

 

Jag har också varit hos vårdcentralen idag för att kolla mitt blodtryck. Igår var det 148/99 som är ju helt för högt. Men idag var det 130/85 så det är lugnt. Jag var nog bara nervös hos gynen. Ah, och mina krampaktiga smärtor och svullnaden i mina ben kommer förmodligen från Propavan. Jag har nämligen börjat ta skiten igen eftersom min psyk-läkare vägrar att skriva ut tillräckligt med Imovane till mig. Jag får bara 10-pack och de ska räcka en hel månad. Hennes motivation är att man inte ska ta för många piller när man går i DBT:n. Dessutom ska man inte vara sjukskriven för länge om man går i DBT:n. Och så kan man inte få en ny diagnos medan man går i DBT:n. Kanske dags att hoppas av från DBT:n?!? Jag har ju ändå inte Borderline och så skulle jag kanske äntligen få den hjälp som passar mig. Eller nej, avsluta all kontakt med psykvården. Jo, det vore väl skönt. Men jag är en mes.

 

Vi har äntligen en ny bil! Det tog oss två månader men nu har vi hittat en bil som vi har råd med. Nu är alla våra besparningar borta men det är väl värt det. En vit Volvo blev det, begagnad så klart. Nu är det i alla fall lättare att lura min sociala fobi ibland. Pojkvännen kan köra mig när han har tid. Yay.