Miss Zombilicious - annorlunda

 

Jag är i en sådan fas igen, en fas som jag förut kallade för lathet men som jag nu förstår är nog en depression. Det är konstigt att man alltid vill hitta felet hos sig själv, att man vill ge sig själv skulden. Jag kan inte gå ut alltså är jag en dålig och lat människa. Jag orkar inte ta mig ur sängen alltså är jag en värdelös människa. Jag klarar inte av de enklaste sysslorna så jag måste vara egoistisk som inte vill bidra till samhället, till hushållet, till livet. Men nu borde jag veta bättre. Jag klarar inte av alla dessa saker eftersom jag är deprimerad. Jag vill ju kunna göra allt som vanliga människor gör. Det är inte som om jag inte vill. Jag orkar bara inte, det tar så mycket emot att jag gråter på grund av min egen värdelös. Tankarna går nämligen inte bort. Man tror fortfarande att man är lat, egoistisk, dålig, lat och värdelös. Och det bidrar till att man blir ännu mer deprimerad.

 

Just nu är ångesten ständigt närvarande och ibland skjuts den upp i höjder som knappt går att kontrollera. Jag är gråtfärdig, ledsen, fylld med sorg, jag skäms och jag vill helst försvinna. Jag vill helst ligga i sängen hela dagarna. När jag vaknar på morgonen vill jag inte gå upp. Ja, jag är trött men det är inte bara det. Jag vill inte möta en ny dag, jag orkar inte med ännu en dag fylld med ångest och känslan av värdelöshet. Det finns så mycket som jag vill göra men jag förmår mig inte att ens börja eller försöka. Jag kan sitta i flera timmar i soffan och stirra i väggen. Fastän jag tänker att jag skulle vilja läsa eftersom jag vet att jag mår bra av det, jag behöver intellektuell stimulans. Men jag orkar inte. Jag skulle vilja träna eftersom jag vet att jag är fet och jag skulle må bättre av att gå ner i vikt. Men jag orkar inte. Jag skulle vilja träffa vännerpsy eftersom jag älskar det intellektuella utbytet och skratten. Men jag orkar inte. Jag skulle vilja städa eftersom ett fint hem är rogivande. Men jag orkar inte. Jag skulle vilja skriva, få ut mina tankar på papper, diskuterar meme och Nietzsche med mina brevvänner. Jag mår bra av att få ut mina åsikter och tankar. Men jag orkar inte. Jag skulle vilja kunna laga mat. Att laga mat vore en sådan skön gest till min pojkvän som jobbar hela dagarna och som skulle älska att få varm mat när han kommer hem. Men jag orkar inte.

 

Det är inte lathet. Jag mår dåligt av att inte kunna göra någonting. Om jag vore lat så jag vore jag ju glad om jag slapp göra något. Men jag är inte glad. Jag skäms, jag känner mig skyldig och jag är frustrerad. Det går inte att rycka upp sig. Jag vill ju men jag kan inte. Det är som om osynliga svarta händer håller mig nere vid bottnen, de låter mig inte komma upp, de trycker mig ner.

 

Jag har i alla fall orkat med boendstöd och färdighetsträningen den här veckan. Jag har som vanligt låtsat att jag mår bra. Och alla har köpt det. Idag har jag individualterapi och jag vet inte om jag kommer att kunna hålla ihop. Jag måste. Jag vill först och främst inte bli inlagd. Och så vill jag inte få den där negativa uppmärksamheten. Jag vill inte att någon tycker synd om mig eller försöker hjälpa mig med värdelösa andningsövningar. Jag vill att alla ska lämna mig ifred.

 

Förresten, jag är sjukskriven fram till slutet av januari. Heltid. Enligt sjukskrivningen är jag "allvarligt psykisk sjuk". Det känns ju bra. Damn it.