Miss Zombilicious - annorlunda

 

Jag lever. Bara så ni vet. Jag hade bara tappat motivationen för allting som förut har gett mig något slags glädje. Jag har i två veckor (eller ännu längre) levt i limbon. Jag är helt fången i en overklighet. För det mesta framstår verkligheten som någonting avlägset som jag inte tillhör. Jag är så gott som aldrig fullt närvarande. Om jag bara skulle vara i en fantasivärld, men nej, jag befinner mig i intet. Mitt minne och mina kognitiva färdigheter har helt klart försämrats. Jag glömmer saker, kommer inte ihåg namn och har tappat lite av min förmåga att uttycka mig. Och så är jag ovanligt trött. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, det är aldrig tillräckligt. Jag undrar om någon av de medicinerna som jag har tagit under sommaren har förstört min hjärna.

 

Som sagt, jag lever. Jag kommer dock sällan ur sängen. Jag gör ingenting som kan anses vara nyttigt. Jag är nedstämt, orkeslös, likgiltig och ångestfylld. Jag är sjukskriven. Jag är en god flicka och går till terapin fastän jag helst vill hoppa av eftersom allting känns meningslöst. Jag träffar mitt boendestöd. Jag tar hand om katten. Mer än så klarar jag inte av just nu. Det viktigaste är nog att jag har lyckas med att hålla mig ifrån slutenvården.

 

 

Nu ska jag fortsätta att lyssna på The Cure. Mys.