Miss Zombilicious - annorlunda

Jag tycker att det är intressant att det inte går upp och ner för mig på grund av mina diagnoser. Det är livet som ställer till det för mig. Jag har funderat mycket på det där med tillit. Är det på något sätt lönsamt att lita på en annan människa full ut? Jag tycker inte det. Jag är övertygad om att tillit är ännu en faktor som kan göra mig sårbar. Jag har nog aldrig litat helt på en annan människa. Jag litar ju inte ens på mig själv. Alla har en egen agenda och när det passar de så använder de sig just av tillit (okej, det låter kanske lite paranoid). Man kan endast bli besviken om man först har haft tillit. Jag är helst försiktig och förväntar mig det värsta.

 

Men ibland är jag  dum nog att låta mig luras. Jag tycker om en människa, jag tycker att en människa är underbar och trevlig. Och då låter jag mig utnyttjas. Den där människan kan göra en massa dåliga ting och det tar länge tills jag säger ifrån. Där har vi ännu ett problem: jag kan inte säga ifrån. För det första så är jag konflikträdd och för det andra är jag rädd för att framstå som dålig eftersom jag ställer till med problem om jag inte håller med.

 

Så att lita på människor leder för mig endast till förödelse. Jag har redan tidigt i livet lärt mig att skenet kan bedra och att de flesta människor inte vill mig väl. Det är nog min dörrmatta-mentalitet som gör det lätt för andra att trampa på mig. Jag är ett offer innan jag faktiskt blir ett offer. Jag vill bara inte ställa till med problem.

 

Så de senaste dagarna har jag varit väldigt verklighetsfrånvarande. Jag är fortfarande det. Jag måste ibland till och med påminna mig om mitt eget namn bara för att veta att jag finns. Fastän jag inte vill finnas till. Jag vill tina bort, jag vill bli det spöket som jag är inuti. Jag är ändå ett hopplöst fall, jag vet att det inte finns den rätta medicinen för mig och att terapin inte har hjälpt. Jag vet att jag endast är till besvär för andra. Jag vill försvinna.

 

Det där med tillit. Jag har blivit sviken. Jag är besviken. Jag var snäll, jag försökte hjälpa, jag sa vad som gällde. Jag är svag. Och ändå krävdes det från min sida att säga ifrån. Att säga till, att säga sanningen. Men jag var för snäll och ingenting är löst. Istället finns det en spänning i luften, fylld med lögner, besvikelse och förnekande. Att vuxna människor inte kan bete sig som just vuxna kan jag inte begripa. Jag har lösningen i mitt huvud, jag måste skydda det som är mitt, jag måste skydda det lilla som finns kvar av mig, jag måste beskydda den viktigaste människan i mitt liv. Men jag har försvagats. Jag har blivit svag eftersom jag hade tillit, inte mycket tillit, men lite. Jag lät mig luras av att någon som låtsades tycka om mig, uppskatta mig. Jag borde ha vetat bättre. Mig kan man inte tycka om, jag är ju en dörrmatta, ett offer, ett besvär. Jag ska hitta den lilla styrkan jag behöver för att lösa problemet, för att få problemet ur mitt liv. Jag har faktiskt rätt till att leva i min lilla värld utan att komma i kontakt med olagliga ting och saker som endast väcker dåliga minnen. Fan, jag måste hitta den där styrkan.

 

(och som grädde på allting så har jag missat färdighetsträningen idag. Okej, egentligen bryr jag mig inte mycket om det. Jag hatar gruppterapi, jag hatar tidiga morgonar och så har jag inte lärt mig något alls i gruppen under det året jag har gått. Jag vill så gärna hoppa av. Men då har jag ingenting. )

 

(jag ska skaffa en blogg till de närmaste dagarna. En lösenordsskyddad. Jag vill kunna skriva ner mina råa tankar ibland utan att bli rädd att någon obefogad kan läsa det. Eller att någon triggas. Eller att någon ringer polisen. Jag ska självklart fortsätta blogga här, den nya bloggen kommer endast vara ett tillägg.)