Miss Zombilicious - annorlunda

Det har hänt så mycket under den senaste veckan, inte bara negativt dock. Jag kan ju börja med att berätta att jag fortfarande är inlagd på slutenvården. Den gamla överläkaren är tillbaka och det blev en hel del tjafs hit och dit. Jag skulle bli utskriven igår men det blir nu på måndag. Det blir lite helgpermission först, jag ska sova hemma en natt. Det blev många utskrivningar de senaste dagarna och folk är upprörda. Jag chockades dock inte eftersom jag kände till överläkaren från en tidigare inläggning och vet att han inte har alltför mycket empati. Han tillhör den skolan som säger att man ska rycka upp sig, att man måste acceptera att ens liv kommer var skit för alltid på grund av sin psykiska sjukdom och att man inte ska vara inlagd längre än några dagar. Jabba jabba. Jag är inte alltför glad att jag blir utskriven så här snabbt men jag tröstar mig med att jag i alla fall fick stanna några dagar längre än de flesta andra.

 

Jag är ju här för att observeras eftersom jag alltid reagerar så konstigt på psykmediciner. Jag tror att jag har nämnt det tidigare men jag är helt övertygad om att min hjärna är överlägsen och har ett fantastiskt försvarssystem och därför verkar psykmediciner inte som de ska på mig. Så nu har jag tagit Voxra i 10 dagar.10 hemska dagar fyllda med självmordsförsök, panikångest och uppgivenhet. Jag fick höra idag att alla som jobbar här aldrig har sett mig må så dåligt. Men jag tror att det är insättningsfasen av medicinen och att det går över. Alltså panikångesten är den värsta. Jag pratar inte om en panikattack utan om en ångest som är så stark att man bara vill ta livet av sig. Jag får mina vanliga lugnande men de biter inte på den här ångesten. Så jag har tillbringat många timmar skakandes, gråtandes och känt som om det aldrig blir bättre. Jag fick höra att man såg desperationen i mina ögon, att jag var en fara för mig själv. Det  har inte blivit så mycket bättre än. Imorse bröt jag helt ihop igen, hade värsta panikångesten och kunde inte sluta gråta. Just nu känns det dock helt okej. Jag förväntar mig dock att skiten börjar imorgon igen. Bästa biverkningen är att jag har helt tappat hungerkänslan och äter mycket mindre. Kanske jag går ner de kilon jag har gått upp med Zyprexan. Jag ska stå ut och väntar på effekten av Voxra, det ska bli bra.

 

Lite mer positiva saker. Jag har klarat sommarkursen om kvinnohistoria. Jag fick beskedet idag.Det blev ett G. Det betyder att jag har klarat två universitetskurser medan jag var inlagd. Prestation. Och, mina vänner, jag har börjat plugga på riktigt igen. Den här veckan har jag varit på ett seminarium om tolkningsteori och en föreläsning om narrativ teori (på engelska). Jag fick permission för det. Det var hemskt. Jag hade panikångest och ville springa därifrån. Men jag stannade. Jag hade tagit lugnande som inte hjälpte. Men jag stannade. Och jag tror inte att jag betedde mig konstigt på något sätt. Jag till och med bidrog med min öändliga kunskap om Michel Foucault (jag har så tröttnat på gubben!!). Jag pratade lite med de andra studenterna, diskuterade saker med professorer och fixade att jag kom in i en kurs till. Hur jag har klarat allt det här vet jag inte, men jag klarade det. Pojkvännen körde mig dit. Snart blir det tunnelbanaåkandet också. Fan vad jag är rädd. Det hela var en kamp men personalen peppade mig och jag ville inte svika någon. De har nog rätt, pluggandet kommer att ge mig självförtroende (om jag då klarar kursena) och något annat att fokusera på än min ångest. Så imorgon ska jag skriva ut en hel massa artiklar och texter och jag ska börja plugga. Jag är nästan taggad.

 

Mer positivt. Jag har äntligen fått beviljat boendestöd. Jag fick samtalet tre dagar sedan. Det kommer vara en kvinna och vi kommer att träffas nästa vecka för första gången. Vi får se hur det blir. Jag har dessutom gått till alla mina terapisessioner den här veckan. Personalen här tvingar mig till en hel massa saker här för att jag inte ska bli passiv. Jag pendlar mellan att vilja att hoppa av från terapin och att vilja fortsätta. Jag pratade om det med min nya terapeut idag. Hon tog mig helt på allvar och så gick vi genom Borderline-kriterierna igen. Riktigt djupgående. Jag passar in på tre och en halv av nio kriterier. Jag har ju sagt hela tiden att jag inte har Borderline för fan!! Vi diskuterade hur min utredning gjordes och att det gick helt fel till. Jag var ju inlagd och svår medicinerad. Hur som helst, jag ska fortsätta med DBT:n ett tag till eftersom terapin kan ändå hjälper med mina problem. Och diagnosen står ju i min journal, den kan inte bara tas bort så där. Vi ska skriva ett kontrakt för en kortare tidsperiod och mest jobbar med min ångest, att peppa mig att fortsätta med studierna och självklart mitt suicidala beteende. Ush, och efter terapin fick jag vänta i en halvtimme på sjuktaxin eftersom chauffören var lite efterbliven och hittade inte. Jag är väldigt dåligt när det gäller vägbeskrivningar så vi pratade i telefonen hela tiden tills vi hittade varandra. Sedan skrattade vi och allt var bra.

 

Det här blev ett ganska långt inlägg. Men det har ju också hänt mycket. Alla sover men jag ska vänta lite till med mina Imovane. Jag har tagit Propavan och känner mig lite sluddrig (tillsammans med Voxran verkar Propavan helt annorlunda på mig, ibland kan jag knappt gå ...). Jag ska ta en cigg, hämtar en varm kopp oboy och läser lite i tidningen "Vetenskapen". Visste ni att jorden kommer bli täckt av endast lava om fyra miljarder år? Och att vår galaxi kommer att kollidera med en annan galaxi om sex miljarder år? Det är i alla fall det NASA säger. Allt vi skapar och efterlämnar kommer alltså förstöras. Meningslöshet. Men på allvar, så länge jag inte dör i het lava är jag rätt nöjd med denna determinerade utveckling.