Miss Zombilicious - annorlunda

Helgen blev ett helvete till slut. Jag sa ju att jag inte skulle crasha men så hände det ändå. Har jag ingen kontroll alls? Jag vet faktiskt inte. Jag skulle ju egentligen kunna kontrollera mina handlingar, tvinga mig till att göra saker. Men kanske jag hade bara inte orken eller verktygen. Vem vet. Söndag var i alla fall en hemsk dag. Jag kom inte ur sängen och grät hela dagen. Jag ville faktist bara dö, hade ingen livsvilja kvar. (Frågan om jag har en livsvilja nu, det är mest att alla förväntar sig att jag vill kämpa, att jag har orken, att jag har bett om hjälp för att jag tror att det kan bli bättre ...). Jag tog i alla fall två sömntabletter, somnade och ringde till min läkare på avdelningen. Och så fick jag åka dit och blev inlagd på måndag-förmiddag.

 

Jag har börjat med en ny medicin, Voxra, och har slutat med Lamictal. Jag har haft den värsta dagen i mitt liv två dagar sedan då jag helt psykade ut och var helt från vettet. Jag hade dumma idéer, dumma impulser och den dumma övertygelsen att jag skulle bli utskriven om jag vill eftersom jag ju är här frivillig. Men allt blev bara pannkaka. Jag fick en trea (betyder att jag inte får vistas utanför avdelningen utan personal eller anhörig med mig, jag är så att säga fången här ...) och jag fick ingen helgpermission. Så jag fär sitta här nu och har det tråkigt. Och lever med de konstiga biverkningar jag får av Voxra. Som gränspsykotiska inslag och ett mycket försämrad depression. Jag kan inte sluta gråta och vill ingenting. Men på måndag är den gamla överläkaren tillbaka och han tycker om att skriva ut folk så snabbt som möjligt. Så jag får hoppas ...

 

Jag ska ändå börja med mina universitets-studier på måndag. Läkaren har gett mig permission för att åka dit på måndag och tisdag eftersom han tycker att det vore bra för mig. Jag tycker att jag är för instabil. Men jag ska ge det ett försök, jag an ju inte bara ge upp. Säger alla. Och jag håller nog med. Kanske studierna ger mig rutiner som gör att jag inte falla tillbaka i skiten. Vem vet. Jag läste genom litteraturlistorna för de första två kurserna idag och blev nästan taggad. Vad är det värsta som kan hända? Att jag får ångest? Att jag får en panikattack? So what? Och att brista ut i gråt kommer jag nog inte göra. Jag har förmodligen helt uttorkade tårkanaler ändå. Jag tar en lugnande vid behov med mig, bara i fall att.Jag är så nervös och förväntansångesten är extrem. Men det är ju ändå bara att göra det. Trist att jag fick byta terapeut precis nu, jag hade behövt mer terapeutiskt stöd.

 

Jag funderar på att hoppa av från DBT:n. Jag orkar inte med en ny terapeut, försöker lita på ännu en ny människa. Och så fick jag en utskällning för att jag är inlagd igen. Jag har bett om "fel" hjälp. Men vad skulle jag ha gjort? Jag känner inte min ny terapeut, vet inte ens om jag har hennes nummer. Vem av DBT-teamet skulle jag har ringt? De går bara att nå mellan 9 och 15 och inte alla dagar på veckan heller. Jag vet inte ens vilka dagar man kan nå min terapeut. Vad fan skulle jag har gjort? Jag har ju använt mig av alla mina kris-färdigheter men det hjälpte inte. Jag tror mer och mer att jag har fått fel diagnos. Bah.