Hey Cruel World
Hej! Jag har velat uppdatera bloggen flera gånger men har aldrig kunnat riktigt motivera mig till det. Det där med motivationen är nog ett stort problem för mig. Varför ens göra något? Det finns ju ändå ingen mening eller betydelse med någonting. Eller? I alla fall inte i den stora bilden, om några miljarder år kommer jorden förintas eftersom solen kommer att implodera och så är allt vi någonsin har skapat försvinner. Även om man tills det har hittat en lämplig planet där mänskligheten skulle kunna fortsätta leva så är det med stor sannolikhet inte någon av mina avkomna som tas med. Jag vill ju inte ha barn så det kommer inte finnas några avkomna som har några av mina gener i sig. Och så är jag dessutom rätt övertygad om att jag aldrig kommer att skapa något som är av så stort värde att det måste tas med till den nya planeten. Jag är inte Bach, Goethe eller Picasso. Så varför skapa eller göra något överhuvudtaget? Eh?
Det finns inget svar som är tillfredsställande. Så det är bättre om man lämnar den stora bilden och den verkliga verkligheten bakom sig och koncentrerar sig på det lilla. Visst är det meningsfullt att städa? Då kommer jag, min pojkvän, vår inneboende och vår katt kanske förbli fysiskt friska och därmed leva en minut längre än om det hade varit smutsigt. Men nej, vänta, vad spelar det fan för roll hur länge man lever? Om 100 år vet ändå ingen längre vem man var, man kommer ha ruttnat och kanske hjälpt ett träd att växa. Livscirkeln, ja, det är något meningsfullt! Nej, en cirkel är inget meningsfullt alls, det är ju en begränsning, det är inte frihet eller fri vilja. Det går bara runt och runt. Utan egentligt mål, utan mening. Så varje mål jag sätter upp för mig själv är meningslöst eftersom jag ändå kommer att dö (oundvikligt!) och bidra till en meningslös livscirkel. Kanske livet i sig är meningen? Det är nog det är som är betydelsefullt! Det är ju det ända vi har! Det finns ingen själ, det finns inget efterliv, inget paradis, nej, jag kommer inte träffa på James Dean på något moln. Det vore skönt men så är det inte. Jag har livet och jag måste göra det bästa av det? Men har jag valt livet? Har jag valt att delta i livscirkeln? Nej, det har jag inte. Jag är bara en viljelös del i den där jävla onda cirkeln som man bara kan lämna om man skjuts upp i rymden, långt långt bort från vårt solsystem. Okej. Men nu ska vi acceptera att vi har det här livet och den enda kontrollen vi har är just över detta liv. Men fri vilja finns inte, vi är begränsad av omständigheter, vi är begränsad av fysiken, biologin, det ekonomiska och det politiska systemet. Jag, den lilla människan, har endast så mycket fri vilja som omständigheterna tillåter.
Så. Motivation. Vad fan ska jag vara motiverad för? Om några år kommer jag vara död ändå. Då behöver jag inte ens göra något för att ingå i livscirkeln. Det sköter sig självt. Mina tankar kommer inte att överleva eftersom jag inte är ett geni. Men ändå stiger jag upp på morgonen. Ändå städar jag. Ändå berikar jag mitt intellekt genom att läsa andras tankar. Ändå äter jag. Ändå rör jag på mig. Varför? Jo, därför att livet i sin mänskliga form, sin biologiskt mänskliga form, är den enda delen av den där dumma cirkeln som inte har en mening i sig. När jag är död så får jag en mening, när jag har blivit till maskbajs, har jag en betydelse, när detta bajs har gett liv till ett nytt träd, så finns det en uppgift. Men just nu, som levande människa, är min betydelse, min mening, min uppgift, inte primärt biologisk eller fysisk. Att skaffa barn är nog den biologiska delen. Men det behövs inte längre, vi är för många människor ändå. Så, det finns en intellektuell mening, något som har med hjärnan att göra. Så även om jag är begränsad av livscirkeln och av omständigheterna, så kan jag skapa något inom dessa ramar. Det kan jag inte göra i andra delar av cirkeln. Livet i dess mänskliga form är just intellektuellt. Det är bara just nu som vi har lite kontroll och lite utrymme. Som död kropp, som maskmat är vi levande men helt utan kontroll. Så det är nu man ska hitta motivation, eftersom annars har man missat den enda möjligheten till att påverka, att skapa, att göra, att tänka, att älska, att hata.
Tror jag på det där? Jo, det gör jag. Men jag vet inte om jag vill ha den där möjligheten eftersom mina mål är ouppnåbara på grund av att jag är en defekt utförning av den mänskliga formen jag egentligen borde vara. Jag kan inte släppa det där ”borde”. Jag borde vara en frisk människa. Som frisk människa hade jag kunnat ta tillvara den där enda möjligheten vi som levande varelser har. Nu är jag endast fången i något jag inte ha valt alls, fången i smärta och lidande. Istället för att påverka, skapa, göra, tänka, älska och hata. Det går inte att ändra på det just nu. Att anpassa sig till omständigheter är just det som bara en död kropp gör. Just nu är jag lika mycket maskmat som jag är en levande människa. Limbon. Att existera. Så vad är meningen i det?
