I'm not gonna crack
Jaha. Jag har haft en väldigt konstig vecka. Berg - och dalbana så att säga. Just för det lyssnar på Nirvana idag, kanske min tonårsångest behöver komma ut? Någonting är det i alla fall. Jag avgudade Kurt Cobain som 13-åring, jag hade till och med grönt hår eftersom han hade grönt hår. Sedan dog han. Tragiskt.
Hur som helst, veckan började bra. Jag orkade ta mig till universitetet på måndag och var till och med spontan när jag sprang i en vän. Vi satt oss på gräset och snackade en stund. Det var fint. Och jag var nästan ångestfri. Denna lycka! Tisdag (nu fick jag ta en paus för att poga runt till Lithium. Katten blev rädd och jag fick ett hostanfall. Ergo: jag borde sluta röka) gick jag till gruppterapin och jag fick en massa beröm efteråt eftersom jag deltog för en gångs skull och inte bara satt där tyst. Jag vägrar dock göra kroppsövningar inför andra! Men onsdag kom då min gamla vän ångest och en hemsk migrän. Jag spenderade dagen i sängen, gråtandes. Jag föll djupt. Torsdag skulle jag har träffat min nya terapeut men jag försov mig. Vilket bra första intryck jag gjorde. Fan! Jo, och idag träffade jag Dr.X på avdelningen. Jag trodde att det skulle vara vårt sista möte men nej, han pratade om medicinbyte eftersom Lamictal verkar inte hjälpa mycket, dosen är för låg. Så om vi ska byta medicin måste jag bli inlagd igen. Först ville han lägga mig in idag eftersom jag sa att jag inte orkar mer. Men jag övertygade honom att jag klarar mig. Jag sa något i stil med att jag måste ju orka. Jag fick i alla fall hans nummer och ska ringa när det går åt helvete.Jag fick som vanligt höra att jag ska ta mina lugnande när det behövs. Jo, det ska jag. Kanske. Och så träffas vi nästa vecka igen. Kommer det någonsin bli bra?!?
Imorgon flyttar Jimmy in hos oss. Han kommer nog sova här redan ikväll. Killarna kommer att hämta hans saker imorgon. Vi har tre filmer att titta på under helgen, jag ser mest fram emot "This must be the place", Sean Penn som ser ut som Robert Smith. Det kan ju inte vara dåligt. Jag ska förbereda salat nu, killarna behöver ju mat när de kommer från jobbet. Och jag har bara ätit kakor till lunch. Förresten, jag läser en bok på danska just nu. Jag är ett språkgeni eller något. Haha.
En rubrik som saknar innehåll - yeah
Jag lyssnar på Smashing Pumpkins. Ett fantastiskt band som jag har lyssnat mycket på som ledsen tonåring. Det går bra att lyssna på dem när man är en deppig vuxen också. Om jag nu är vuxen, det är nog något att ifrågasätta. Det är pissvarmt och jag störs jättemycket av det. Jag har låg blodtryck och blir alltid yr när det blir för varmt. Jag har verkligen inte mycket tur.
Jo, vad har hänt då? Inte så mycket. Jag har haft en hemsk dag på onsdag, jag kom inte ens ur sängen och grät, grät, grät. Och sedan dess har min gamla ångest också kommit tillbaka. Poor me. Torsdag träffade jag terapeuten K för sista gången. Han sa att det ibland var frustrerande att jobba med mig. Haha. Jag är en envis tjej. Men han sa också att det är lätt att tycka om mig och det känns ju bra. Vi kramades och sa hejdå. Ingen aning när jag får träffa min nya terapeut. Hon är på semester. Självklart.
Idag träffade jag Dr.X och min kontaktperson R på avdelningen. Det är alltid lika skrämmande att komma tillbaka till avdelningen. Jag hade hemsk panik också eftersom jag fick åka buss dit. På något sätt sitter paniken fortfarande i mig. Samtalet gick bra och jag tror att nästa vecka ska jag träffa dem för sista gången. Jag tror inte att de orkar ändra något på min medicinering mer. Och jag mår dålig ändå. Jag fick höra att jag ska ta mina lugnande, haha. Hur ofta blir man egentligen tillsagd att ta sin benzo? Det var i alla fall första gången för mig. Allt jag vill jobba på nu är att jag hålla mig ifrån att bli inlagd igen. Jag vill bara inte. R sa att jag alltid kan ringa dit och kan komma dit bara för ett samtal. Det känns bra. Fast, jag kommer nog inte göra det. Jag är skitdåligt på att be om hjälp eller att hjälpa mig själv.
Kvällen har Jimmy, Anders och jag spenderat med att flytta runt möbler. Rätt ansträngande i den här värmen. Vi har nämligen flyttat i andra sovrummet eftersom Jimmy ska få vårt. Eh, komplicerad. Han kommer i alla fall flytta in om en vecka. Katten har redan fått spel och nu gömmer hon sig och surar. Hon hatar förändringar. Anders och Jimmy har åkt till Maxi för att köpa godis eller något. Jag vill bara ha en cherry coke. Mmmm, cherry coke.
Acceptans och trötthet
Söta Katter!!! Det går upp och ner just nu. Några dagar är helt hemska, andra dagar får jag faktiskt saker gjort. Just nu vill jag bara sova. Jag har varit på färdighetsträningen idag och den är alltid tidig på morgonen. Jag är inte van vid att gå upp innan klockan sju. Ush, jag är helt förstörd och därmed extremt sårbar. Färdighetsträningen gick okej fastän vi tittade på en video med gurun Marsha Linham. Hon är verkligen som en jävla sektledare. Det där med acceptans tror jag inte på. Smärta är smärta och att lida gör man alltid av smärta, om man accepterar den eller inte. Dessutom finns det inte alltid en orsak som är påtåglig. Bara därför att det finns en kausal kedja betyder det ju inte att man alltid kan hitta orsakerna. Det finns inte en mening med allting. Det mesta som händer är bara slump, att vi existerar är bara slump. Så nej. Det enda jag kan köpa är att man ska vara medveten om verkligheten, se verkligheten som den är. I alla fall i nuet så man vet vad grundarna till ens framtida agerande är. Men varför ältar i det förflutna? Om jag skulle "acceptera" min psykiska sjukdom kan jag bara göra det om jag hittar orsakerna och de vill jag inte tänka på, jag vill inte tänka på alla hemska saker, alla händer som har gjort mig illa, alla ord som har slagit ner mig. Inte värt det. Smärta är smärta, man lider alltid av det om det finns påtåglig. Endast gamla saker kan man växa ifrån, inte nuet. Hur kan jag komma över nuet om jag är i nuet? Flum.
Min terapeut slutar efter den här veckan. Och den nya terapeuten är på semester. Yay, öppenvården, bra med att få ett bryt i en terapi bara så där. K har gjort någonting jättegullig: han har inspelat några mindfulness-övningar på min mobil. Han fick mobilen medan jag var på färdighetsträningen (jag undrar om han har snokat runt och tittat på bilder och så haha) och fixade det. Han har nämligen en jättelugnande röst så det blir bra om jag gör övningarna till hans röst. Han pratade också in en dikt av Karin Boye: I rörelse. Han är verkligen gullig!
Annars så har jag pluggat som en galning. Jag har klarat den ena sommarkursen, med bästa betyget! Yay! Jag fattar inte hur jag har gjort det. Jag har ju varit inlagd under tiden jag pluggade för den. Jag är fantasktisk, det är bara att inse det. De senaste dagarna har jag jobbat med en hemtenta för Kvinnohistoria-kursen. Det var en pain in the ass med att fixa alla fotnoter. Jag har skickat in den idag, jag orkade inte läsa den för miljonste gången. Jag är dock inte säkert på att jag kommer bli godkänd. Allting jag har läst för kursen är lite dimmig i mitt minne på grund av Zyprexan och dubbla dosen Lamictal. Jag har skickat en mejl till universitetet två dagar sedan så de kan hjälpa mig med registreringen. Jag har inte fått något svar än. Men jag utgår ifrån att allt blir fixat snart så jag kan börja plugga på riktigt i början av september igen. Rädslan för tunnelbanan och seminarierna kvarstår. Det blir mycket "exponering" de kommande två veckorna, åka till universitetet. Imorgon ska jag dock sova hela dagen. Och på torsdag ska jag träffa K för sista gången. På fredag ska jag träffa Dr.X igen (måste fan prata med honom om utslagen, behöver veta att det inte är något farligt). Men nästa vecka måndag börjas det. Fan!
Mediciner. Jag tar fortfarande Lamictal fastän jag har lite utslag kvar och hela kroppen kliar ibland. Kanske jag har bara torr hud? Vem vet. Dr.X på avdelningen sa i alla fall att jag skulle fortsätta med Lamictal. Och så fick jag några Zyprexa med mig. Men jag blir som en dreglande grönsak av dem, och jättehungrig och godissugen. Jag kommer nog inte ta dem. Jag vill inte bli ännu fetare.
Igår var finaste Tanya på besök. Jag hämtade henne från tunnelbanan. Det var trevligt. Jag fick nyss ett samtal från henne. Hon sitter ensam i skogen och dricker körsbärscola. Hon är fantastisk! Jag är så glad att jag har fått henne som vän. Just nu väntar jag på Jimmy, han kommer nog snart, stackarn fick stanna längre på jobbet idag. Om två veckor flyttar han in hos oss. Ännu en förändring i mitt liv. Oj Oj Oj.
Livstecken
Tyvärr så är det strul med medicinen igen. Dosen av Lamictal höjdes 2 och en halv veckor sedan och sedan dess har jag haft lite utslag på armarna. Denna utslag har de senaste dagarna blivit sämre och jag har blivit nojig. Man ska ju vara försiktig när det gäller just Lamictal och utslag. Sedan har jag också haft en hel del yrsel och kände mig allmänt sjuk. Jag blev rädd och bestämde mig för att halvera dosen. Det är kanske inte det smartaste att göra utan att prata med en läkare men jag bor i Sverige att få kontakt med en psykläkare är omöjligt. Jag har återbesök hos min läkare på sjukhus om en vecka. Om utslagen blir värre kommer jag nog helt sluta med medicinen. Yay, jag har ju alltid sådan tur när det gäller mediciner. Den här gången är jag extra-ledsen eftersom medicinen faktiskt har hjälpt. Alla mina mörka tankar hade försvunnit och ibland hade jag till och med ingen ångest alls. Idag kom allting tillbaka men jag var förberedd och aktiverade mig, tog inte en sekund vila utan gjorde något hela tiden. Jag har alltså aktiverad mig. Jag borde få DBT-poäng för det! Jag är hur som helst rädd, hur det kommer att gå med medicinen. Och jag har ingen direkt lust att pröva något nytt igen. Men å andra sidan har jag ingen direkt lust att må skit på riktigt igen.
Jag har pluggat, pluggat, pluggat de senaste dagarna. Jag borde ha gjort mer. Jag är säkert på att jag kommer att klara den ena sommarkursen, om tysk litteratur. Jag har fått endast bra kommenterarer på mina uppgifter och det finns endast en roman till att analysera. Men den andra kursen, kvinnohistorien, den blir svårt att klara. Jag har läst allting men mitt minne har blivit sämre med Lamictal så jag kommer inte ihåg mycket. Jag har gjort en massa anteckningar men jag vet inte om det kommer att räcka. Det blir en hemtenta. Jag är jättenervös inför den. Nästa vecka måste jag också fixa det hela med kurserna inför hösten. Så mycket att göra!
Jag har pluggat, pluggat, pluggat de senaste dagarna. Jag borde ha gjort mer. Jag är säkert på att jag kommer att klara den ena sommarkursen, om tysk litteratur. Jag har fått endast bra kommenterarer på mina uppgifter och det finns endast en roman till att analysera. Men den andra kursen, kvinnohistorien, den blir svårt att klara. Jag har läst allting men mitt minne har blivit sämre med Lamictal så jag kommer inte ihåg mycket. Jag har gjort en massa anteckningar men jag vet inte om det kommer att räcka. Det blir en hemtenta. Jag är jättenervös inför den. Nästa vecka måste jag också fixa det hela med kurserna inför hösten. Så mycket att göra!
Jag måste öva på att åka till universitetet men än så länge har jag endast åkt dit en enda gång. Jag var lugn då på grund av Lamictal. Igår ville jag åka men det gick inte. Jag stod framför dörren men kunde inte gå ut. Jag bara stod där, var yr och helt förstenad. Bra gjort av mig, verkligen. Argh! Nu satsar jag på måndag. Jag måste ju åka några gånger om veckan för att det ska ge någon effekt. Exponering.
Näää. Nu ska jag sminka mig lite och sedan ska vi åka och hämta min mor från T-Centralen. Hon kommer att stanna i en vecka. Det kommer jag nog att överleva. Jag blir i alla fall distraherat lite.
Trött
Jag har varit hemma under helgen och der gick så där. På lördagen fick jag mycket gjort men söndag var en kaotisk dag. Jag har i alla fall orkat att stanna hemma. Den här veckan ser rätt så tråkig ut. Jag har färdighetsträning imorgon men jag funderar på att skippa det. Jag måste annars ta sjuktaxi som kommer att kosta mig 140 kronor. Sedan kommer min nya terapeut, L, vara där och jag tycker inte om henne alls. Förra veckan pekade hon ut mig framför hela gruppen, det kändes inte bra. Jag ska fundera på det idag.
Jag är lite efter med plugget. Det har för det mesta att göra med att boken jag måste läsa är tråkig och språket väldigt jobbgt. Romanen är på något sätt pretentiös och arrogant. Det tar emot att läsa den. Men jag fick bästa betyget för min sista inlämnade uppgift och det är bra. Jag måste dock verkligen jobba på den andra kursen också annars blir det inte ens något med omtentan. Ush.
Jag är trött och ångestfylld. Jag hatar att de väcker oss halv åtta. Och så drar Zyprexa ner mig. Jag vill sluta med den medicinen! Jag har gått upp 5 kg på två veckor. Helt sjukt! Idag får jag två gånger Lamictal istället för en gång. Jag hoppas att det blir bra.
Nu ska jag röka en cigg till, fixa en kopp te och sedan ska jag försöka läsa den där jobbiga romanen. 250 sidor kvar. Fan.
Kvar
Nu har jag varit här i två veckor. Allt för länge. Men det blir nog en vecka till tror jag. På måndag ska de höja Lamictal (epilepsimedicin jag tar som stämningsstabiliserande) till 50 mg. Jag vill att de tar bort Zyprexa men det vill de inte göra än. Jag har börjat få lite biverkningar av den. Hela min kropp kliar, jag är rastlös i benen och så har mitt höger ben och fot fått svullnad. För svullnaden blev jag röntgad igår, det kan ju vara en blodpropp.
Jag har tagit lite för många mediciner igår så jag mår skit idag. Det känns som om mina vanliga ångest är tillbaka. Samtidigt vill jag bara dra härifrån. Dr. X ska på semester nästa vecka så det betyder läkarbyte igen. Inget jag ser fram emot. Dessutom irriteras jag av mina rumskamrater. Den ena skiter på sig hela tiden så hela rummet luktar bajs. Den andra är småmanisk och har tvångsbeteende. Hon öppnar och stänger dörren hela tiden. Jag börjar bli galen!
Det går så där med pluggandet. Jag kommer nog satsa på omtentan i kursen om kvinnohistorien. Jag är efter med allt. Men jag pluggar några timmar om dagen. Jag har kommit in på Masterprogrammet i litteraturvetenskap. Det blev lite krångel med kurserna men jag ska fixa det förhoppningsvis i augusti någon gång. Jag hoppas att jag kommmer att klara av att plugga. Jag vill. Men ibland räcker ju viljan inte till. Jag är mest rädd för att behöva åka tunnelbana och att behöva sitta i seminarier. Själva pluggandet kan jag klara av, det vet jag. Men jag ska inte oroa mig för det nu. Jag har blivit antagen och det där med kurserna kommer jag fixa om några veckor.
Nu ska jag röka. Sedan borsta tänderna. Och sedan plugga en stund. Jag har helgpermission så imorgon på förmiddagen ska jag hem och sova över hemma. Jag saknar min katt som fan!
Bah
Jag är trött på all snack om mediciner på avdelningen. Ja, jag tar Lamictial och Zyprexa, ingen av de för deras egentliga behandlingsområde. Jag har varken epilepsi eller psykos. Men de ska verka stämninsstabiliserande. Ja, jag får benzo mot ångest. Ja, jag får Propavan och Imovane till natten. Är det viktigt för andra att veta, eller? Jag blir bara alltmer förvirrad av alla medicinbegrepp. Bah!
Jag har haft ett fint samtal med Dr.X idag. Jag kommer nog stanna här en till två veckor till. För, ja, medicinen ska höjas och så vidare. Jag är medicinkänslig så de vill ha mig under observation. Dessutom är jag fortfarande självmordsbenägen. Vi pratade om hur det luktar vid den öppna Östersjön. Lukten av salt, och frihet. Ibland saknar jag Kiel och önskade att jag aldrig hade flyttat. Men det varar bara sekunder, sedan kommer jag ihåg vilket skitliv jag hade där.
Jag har varit hemma en sväng idag. Det gick bra den första halvtimmen. Sedan kom mega-ångesten, fastän jag hade tagit en lugnande i förväg. Jag vet inte, jag har så svårt att uppskatta om medicineringen faktiskt hjälper. Hur som helst, jag var glad att kunna vara hemma en stund. Jag åt glass och drack kaffe. Och tittade på QI med pojkvännen.
Jag känner mig helt värdelöst. Men jag ska inte göra något dumt. Det är bara en känsla och en destruktiv impuls. Det går över. Det gör det alltid. Jag ska nog försöka plugga en stund, läsa lite om Hermann Hesse och 1920-tals Tyskland. Jag blir mer och mer rädd för att jag inte kommer att klara av sommarkurserna. Men tänk om jag klarade av dem! Det vore något. Jepp.
Jag är hel
Jag har nu haft konstant hvudvärk sedan igår kväll. Jag håller på att överdosera på Alvedon. Jag har dock ingen feber eller något. Jag tror att det är det konstiga vädret. Bara en sak till som gör livet svårare för mig. Jag är i alla fall kvar på avdelningen. Jag har ingen aning hur länge till, jag ska ha läkarsamtal senare, med min favorit Dr.X. Gud, vad jag önskade att han vore min bästa kompis. Haha.
Jag har sovit hemma under helge och första dagen gick bra men andra gick åt helvete. Som vanligt blev allting kaos. Jag tror att jag måste komma ifrån soffan. Att sitta i soffan är ångestframkallande. Vi måste köpa en ny soffa, kanske det hjälper. Jag har i alla fall hunnit med en hel del saker och det känns bra.
Jag har fått bästa betyget på den ena uppgiften jag har skickat för kursen om modern tysk litteratur. Just nu håller jag på med andra uppgiften. Jag har läst klart boken och mäste skriva en analys och jobba mig genom 40 sidor sekundärlitteratur. Jag håller också på med den andra kursen men jag undrar om jag ska ta omtentan på den kursen istället. Två kurser har faktiskt blivit för mycket nu när jag är inlagd.
Nä, nu är det lunch. Bye.
Same old same old
Fortfarande slutenvård men jag jobbar på för att komma härifrån. Imorgon ska jag på permission och också försöka sova hemma. Jag tror att jag kommer att stanna nästa vecka på avdelningen men sen blir det utskrivning. Jag vet inte om om medicinen hjälper. Jag är nog lite lugnare under dagarna, ångesten är hanterbar. Men kvällarna är inte alltför roliga. Jag bryter ihop varje jävla kväll. Stora tårar, stor ångest, stora impulser. Jag är dessutom lite rastlös men kanske det lägger sig.
Jag undrar om jag övermedicinerad. Jag tar 5 olika piller. Bara på kvällen är det 3. Men jag ska ifrågasätta mycket. Jag litar på min läkare. Han är faktiskt en fantastisk människa. Han sätter sig med mig och pratar i en timme om inget och allt, filosofi, Sverige, musik, politik, själens existens. Idag hade jag möte med honom och min kontaktperson. Vi pratade i 10 minuter om mina mediciner och permissioner och så blev det en halvtimmes prat om annat också. Han är i min ålder och dessutom snygg. Oj oj. Jag önskade att jag hade träffat honom någon annansans, då hade vi nog blivit vänner- Oh welll.
Min terapeut är på semester och min öppenvårdspsykiatriker också. Det känns otryggt. Mötet med K gick i alla fall okej och jag har nu några saker att ta tag i. Aye, förresten, jag fick beröm för min första inlämnade uppgift i litteraturkursen. Jag undrar dock hur jag ska klara av att plugga för båda kurserna nu när jag är inlagd. Jag gör lite varje dag men jag kommer inte så långt. Det kommer bli stressande senare.
Fan!
Fan!
Gnäll
Jag vet inte vad som irriterar mig mest just nu. Jag har inte fått mycket sömn på flera dagar. Jag ser verkligen ut som en jävla zombie med svarta ringer under ögonen. Jag rör mig nog också som en också. Jag har börjat bli lite rastlös i benen. Och så vill jag kunna gå ut men jag får ju inte lämna avdelningen själv.
I förrigår kväll mådde jag riktigt dålig igen. Det hela slutade med extravak. Det betyder att en skötare följer en hela tiden, man får inte vara själv. Det behövdes dock, jag var helt sönder, jag var kaos.
Igår var en helt okej dag faktiskt. Jag mådde lite sämre på kvällen men det gick att överleva. Vi tittade på "Jackass 3". På förmiddagen var jag på färdighetsträningen. Jag var så trött och hade tagit en lugnande. Jag såg nog hög ut, kunde knappt hålla mina ögon öppna. Jag var också hemma en sväng och hälsade på katten (som ignorerade mig helt).
Jag pratade en hel del med en underläkare, typ i en timme. Det var inget läkarsamtal utan vi var som två kompisar som diskuterar saker och ting. Det var jätteintressant, jag har fått veta mycket om honom och hans åsikter. Hade också ett samtal med min kontaktperson. Och så hann jag plugga en timme också. På sen eftermiddag kom Anders och senare Jimmy på besök. Det var trevligt. Vi var ute en sväng också. Så jag hade fullt upp igår.
Idag har jag dock inget stort planerat. Jag vill duscha senare. Kanske försöka plugga lite. Börja skriva ett brev. Det där med att sova mitt på dagen fungerar tyvärr inte för mig, fastän det skulle behövas.Nu ska jag i alla fall lyssna på Oasis och svara lite på meddelanden på Facebook.
Jag är en efterbliven tonåring
Det går inte särskilt bra för mig. Jag degenerar till en tonåring, till någonting jag länge hade lagt bakom mig. Igår kväll självskadade jag. Om det nu var "jag" eller någon förstärkning av mina symptom på grund av de nya medicinerna vet jag inte. Jag skäms i alla fall som det lilla barnet som har snott godiset ur skåpet. Så nu får går långärmad ett tag. Nu som det är sommar. Bra genomtänkt av mig ...
Jag har haft läkarsamtal idag och det gick okej. Den nya läkaren verkar i alla fall trevlig och noggrann. Det ser ut som om jag måste stanna ett tag. Inget som gör mig lycklig. Men jag vet att jag är i riskzonen. Och så behövs det ett tag tills medicinerna börjar verka. De vill höja Lamictal om två veckor. Om jag måste stanna så länge vet jag inte. Jag hoppas inte det. Jag förlorar ju hela sommaren liksom.
Pojkvännen var på besök idag. Vi var ute och åt en glass i solen. Det var trevligt. Jag får fortfarande endast lämna avdelningen med personal eller anhörig. Jobbigt läge. Imorgon ska jag i alla fall till färdighetsträningen. Jag ska ta en lugnande innan så det blir nog bra. Pojkvännen kör mig dit.
Just nu väntar jag på mitt psykbryt. De senaste tio dagarna har jag alltid haft psykbryt under kvällarna. Let the fun begin I guess :/
Der Panther
Jag lyssnar på Ian Curtis smärtfyllda röst. Jag bär min nya fina Edward Scissorhands tröja. Och så sitter jag på en säng på en sluten psykavdelning. Igår försökte jag övertala personalen att låta mig gå ut en sväng själv. Men jag fick inte. Jag är alltså fången på det här stället just nu. Jag borde börja skriva en massa dikter. Men Rilke sa det rätt passande i "Der Panther". Precis så känner jag mig. Bara tanken på denna dikt får mig att börja gråta.
Igår kväll fick jag ett hemskt sammanbrott. En helvetes ångest och sådana starka impulser att jag inte stod ut. Jag grät i timmar och sprang fram och tillbaka i korridoren. Två lugnande hjälpte till slut. Och ett samtal med min kontaktperson här, R. Ush vad jag skämdes. Så idag tog jag mina lugnande vid mildare ångest bara för att jag inte vill att det slutar så där igen. Jag har ingen aning om det där nu var en biverkning av den nya medicinen eller om det var jag. Jag känner faktiskt inga stora biverkningar än. Jag skakar och jag känner mig lite rastlös. Och så är ångesten starkare. Men det är ingenting jag inte kan tackla. Jag hoppas att det förblir så. Än så länge nojar jag inte ens över småsaker.
Idag har jag pluggat en timme (fy patriarkalt förtryck! Fy Aristoteles!), haft besök av pojkvännen och har även träffat fina Tanya en liten stund. Så jag sitter eller ligger inte sängen som en grönsak hela tiden. Jag har starka skuldkänslor på grund av hur jag betedde mig mot min terapeut. Å andra sidan var det nog ett bra inlärningstillfälle för honom. Om han vill jobba med Borderline-patienter måste han kunna ta sådant. Ändå, jag mår dåligt över hur jag har betett mig.
Nu ska jag dricker en kopp te och läser/pluggar lite. Jag måste hålla mig igång eller jag faller.
Inläggning .. igen ... fan jävla fan
Först får ni en jättefin bild av mig som en kompis har bearbetat. Jag ser ut som en gotisk ängel i en kyrka. Blasfemisk! Jag har ett konstigt problem just nu: mina naglar har blivit för långa så jag har svårigheter med att använda ett tangentbord. I-landsproblem!
Jag är inlagd på psyket igen. Jag vet inte om liknelsen inlagd gurka skulle kunna fungera här. Jag har haft ett tufft samtal med min terapeut igår och jag var så känslosam att jag var helt elakt mot honom och till och med hotade med dumheter. Jag vet inte vad som hände. Men han hatar mig förmodligen nu. Det spelar nog ingen roll, om ungefär 6 veckor är han inte min terapeut längre. Han ville inte lägga in mig eftersom han tyckte att jag skulle stå ut istället. Jag fattar att man inte ska känna för tryggt med att vara inlagd. Jag vill ju inte vara här för fan. Men annars skulle jag dö. Lev eller dö, det är det valet jag hade.
Jag har bara sovit fyra timmar inatt. Jag är helt slut. Jag har spenderat största delen av morgonen med att gråta och att stå emot impulser att gör något dumt. Mest ledsen är jag för att orsakar smärta hos min pojkvän. Jag önskade att jag hade mer egoism i mig ibland, bara bryr mig om mig själv.
Det ska bli medicinförändringar nu. Läkarsamtalet imorse gick bra. Jag kommer nog stanna här ett tag eftersom de vill se vilka mediciner som kan passa mig. Nu blir det i alla fall Zyprexa ett kortare tag och Lamictal. Plus mina vanliga lugnande och så. Jag är rädd som vanligt men hoppas att det går bra. Jag är på en trygg plats med mycket professionellt folk.
Näää. Ska försöka plugga ett tag. Kanske det fungerar. Måste!!
Inte mycket nytt
Jaha, nu har det tagit mig några dagar igen tills jag kom fram till att det kanske var dags för att uppdatera bloggen. Det har gått upp och ner för mig, för det mesta därför att jag har utsättningssymptom från Abilifyn. Jag har en stark ångest på kvällarna som är blandad med en konstig rastlöshet. Det är farligt och skrämmande. Igår kväll skakade jag i flera timmar och kunde sedan inte somna, trots sömnmediciner. Så jag hoppade över färdighetsträningen idag. Jag hade inte sovit mer än två timmar och mådde skit. Jag har nu hela dagen försökt att hålla mig upptagen. Jag har tvättat och diskat. Och så har jag pluggat i tre timmar (med ungefär en miljon pauser ...).
Midsommar. Vi spenderade midsommar med pojkvännens familj. Det var trevligt och det bjöds på jättegöd hemlagat mat. Men tyvärr så kände jag av utsättningssymptomen plus att min vanliga ångest ställde till det. Jag orkade inte mer än 2,5 timmar. Jag hoppas att jag inte har gjort någon besviken genom att lämna tillställningen tidigt. Men jag hade svårigheter att hålla ihop och när vi kom hem brast det. Jag grät och skakade och låg i sängen i flera timmar.
I söndags besökte jag en kompis på sjukhuset. Jag mådde helt okej för en gångs skull och kunde stötta henne. Jag vet inte hur eller varför men jag var verkligen stark den dagen.
Egentligen ville jag försöka att åka tunnelbana till universitetet igår men vädret var ju hemskt! Så jag stannade hemma istället. Jag hade nog ändå inte klarat av det. Det är en massa som händer inom mig just. Min vanliga ångest har återvänt. Jag har utsättningssymptom från Abilifyn. Och så känner jag mig övergiven av min terapeut, jag är helt förstörd över att han ska sluta i augusti. Jag har ju svårt med att lita på folk så det kommer ta tid tills jag klarar av att öppna mig fär någon nytt.
Ah, i söndags har jag sett en väldigt bra film: " Martha, Marcy, May, Marlene". Den är verkligen att rekommendera!
Bläh
Idag har jag märkt av att jag endast tar halva dosen av min medicin. Jag vaknade med en hemsk ångest som bara blev värre. Vud lunchtiden bröt jag helt ihop. Jag avbokade tiden med min terapeut och han förstod att det bara inte skulle kunna fungera att jag går ut i ett sådant tillstånd. Jag har i alla fall tagit en lugnande tablett och den hjälpte. Jag känner mig bara lite avskuren från verkligheten. Jag hoppas att allt det här är övergående. Jag vet att jag inte kommer orka länge med en sådan ångest.
Jag har också något positivt att berätta. Mötet med socialpsykiatrin igår gick bra. Två människor kom hit och ställde mig en massa frågor. Det tar nu några veckor och sedan får jag ett beslut från dem. Det blir nog boendestöd, det är i falla det de antydde.
Jag har börjat plugga lite. Det är endast första veckan med sommarkurserna så det är inte fullfart än. Tills slutet av nästa vecka måste jag dock ha lyssnat på 12 föreläsningar, 5 har jag redan lyssnat på. Det blir en liten quiz-tenta då. Kursen om tysk litteratur är slö. Läraren hör inte av sig och jag har inte kunnat göra någonting än. Jag vet inte om hon nu godkände min studieplan eller inte. Vi ska läsa kring 1000 sidor skönlitteratur men med de böcker jag har valt blir det nästan 2000 sidor. Men helst för mycket än för lite, eller hur?
Nu blev jag seg. Jag ska sätta mig framför TV:n och bara vara.
Rastlös
Jag orkar snart inte med den här rastlösheten längre. Jag undrar om det blir bättre om jag tar Sobril/Oxascand? Jag behöver lite lugn. Det känns bara inte som jag. Det känns som om någon har gett mig kokain och den lämnar bara inte kroppen. Jag har jättesvårt med att stanna upp. Dessutom är mina känslor helt konstiga. Igår hade jag för mig att göra slut med min pojkvän och storgrät i timmar. Han var förvirrad, jag var förvirrad. Sedan blev jag plötsligt lugnt och allt löste sig. Men senare kom helvetesångesten. Jag tror att jag måste mer uppskatta de stunderna då jag har låg ångest eftersom det är något nytt och något positivt.
Fredagen spenderade jag med att läsa och att skriva. Jag städade också lite. Det var första dagen på länge där jag inte behövde göra något. Min terapeut har sagt att jag måste varva ner lite, att jag tar de stora stegen och att det kommer bara leda till kaos. Jag har dock ingen tålamod och jag vill som vanligt överprestera. Jag måste fundera över det där med små mål och stora mål.
Igår var vi först och handlade på Hornbach. Vi skulle egentligen bara köpa kattsand till Anders' syster men kom hem med en myntaplant och kattgräs också. Vi var några timmar hos pojkvännens syster. Vi fikade och pratade och det var trevligt. Men jag har den där jävla rastlösheten så den sista timmen av att behöva sitta och fokusera var ett helvete. Jag hann i alla fall också hämta ut ett paket. Nu har jag nästan alla böcker till sommarkurserna. Jag får CSN-pengarna imorgon så jag kan beställa de sista böckerna då.
Idag ska jag träna (måste, måste, måste), klippa håret lite till (pojkvännen klippte det igår men det blev inte kort nog) och färga håret. Imorgon måste jag åka till Högdalen för att hämta en bok och så börjar sommarkurserna. På tisdag har jag färdighetsträning. På onsdag kommer någon från socialpsykiatrin hit. På torsdag ska jag träffa min terapeut. En massa att göra.
Tröttis
Jag är så trött samtidigt som rastlösheten gör mig galen. Jag är trött på biverkningarna. Men snart, förhoppningsvist väldigt snart, försvinner dem. Det är ju skönt med energi ibland men inte om man är egentligen hemskt trött.
Jag har haft besök av Micke idag. Det var hur trevligt som helst att träffa en vän. Jag måste verkligen komma ut mer. Om jag bara kunde.
Kort inlägg. Jag har egentligen inget att berätta. Jag är bara trött.
Energiknippe
Jag går från att vara världens segaste människa, alltså sengångare seg, till att ha en massa rastlöshet och energi. Det börjar bli lite irriterande. Jag tycker inte om mitt energirika jag, det är inte det jag som jag känner till. Det är nästan jobbigt.
Färdighetsträningen gick okej idag fastän jag var ångestfylld och seg. Vi tittade på en liten Marsha Lineham-film och jag tycker att hon verkar som en läskig sektledare. När jag kom hem började jag tokstäda. Nu är badrummen rena, lägenheten är dammsugit, disken är diskat. Jag har dessutom repererat två kuddar, yep, jag har sytt. Jag har precis äntligen ramat min kandidatexamen. Jag ska hänga upp det sedan. Vad ska jag göra nu då? Aaaaaaaaaaaah!
Veckan är i alla fall fullpackad med grejer att göra. Imorgon kommer finaste Micke på besök. På torsdag har jag individualterapi. På fredag kommer någon från socialpsykiatrin hit för att prata om det där med boendestöd. Under helgen vill jag klippa och färga mitt hår och så blir det kanske också Tanto på lördag om vädret är på vår sida. Dessutom måste jag åka till Högdalen för att hämta en bok. Saker att göra. Whoop whoop.
Jag väntar på att pojkvännen kommer hem. Jag är hungrig och han lovade att köpa pizza. HUNGRIG!
Så där ja ...
Jag har varit rätt duktig på att hålla mig upptagen de senaste dagarna. Jag får inte falla tillbaka i den mörka passiviteten. Det som jag har märkt fungerar bra för mig är att undvika TV:n under dagtid. TV:n är ju passivitetens stjärna. Man behöver inte tänka själv och så kommer man aldrig ifrån soffan igen. Så TV:n får bara vara på under kvällarna. Och det har verkligen fungerat bra hittils.
Häromdagen har vi planterat blommor och kryddor. Har jag blivit en tråkig hemmafru?!? Jag är väldigt dåligt på att ta hand om blommor. Jag ger dem antingen för mycket eller för lite vatten och så småningnom dör de alltid. Men den här gången ska jag vara försiktig. Jag vill ju ha min egen basilika!
I fredags hade vi strömavbrott i fem timmar. Det var jobbigt, främst för pojkvännen. Så vi satt Salvador Dalí vykort i ramar. Nu har vi en rad fina bilder i hallen. Jag har så många idéer för vår lägenhet. Jag undrar om jag kommer att förverkliga dem någon gång också. Senare idag vill jag hänga upp några fladdermöss, alltså plast-fladdermöss. Det är i alla fall något.
Jag var hemma själv hela lördagen och det var skönt. Jag städade, jag dansade, jag skrev brev och jag började läsa Jane Austens "Pride and Prejudice". Söndag var ännu en lat dag. Jag tränade för första gången sedan jag blev inlagd sist. Och det tog emot. På riktigt. Vi tittade på filmen "Bridesmaides" som var jättelöjlig!
Idag åkte jag med tunnelbanan (!!!!) till Stadsbiblioteket och hämtade några böcker jag behöver för sommarkurserna. Sedan satt vi en stund vid Observatoriet och drack McDonalds kaffe. Det var trevligt att vara ute en sväng men det var ännu trevligare att komma hem igen.
Jag ska nu diska, fixa mina naglar, göra DBT-uppgifterna och sedan skriva brev. Snart ska vi också titta på "Water for Elephants". Jag tycker om att vara produktiv och duktig just nu. Jag undrar dock hur länge det kommer att hålla i sig.
Piller och känslofobi
Visst är det skönt med vår och ljus? Jag är helt förvånad över hur mycket jag egentligen påverkas av vädret. Bladen på träden börjar växa, gräset är grönt och vattnet i Alby sjön är blått. Det är så fint! Igår satt jag en timme i Liljeholmen vid vattnet, ingen annan människa i närheten (konstigt att man kan hitta en så där ensam plats mitt i Sveriges huvudstad). Jag njöt av att vara ute, av att se vattnet och titta på båtarna som åkte förbi. Det är väldigt olikt mig. Jag brukar oftast hata att vara någonstans ute helt själv. Men jag lyssnade på The Cure och kände något slags harmoni.
Jag har haft två hemska dagar (måndag och tisdag) där jag vara nära till att bara skit i allt. Om det nu har med pms att göra eller om jag är på vägen nedåt igen, det vet jag inte. Jag försökte intala mig själv att det kommer bli bättre, att jag har saker att se fram emot. Jag släppte alla måsten och tog hand om mig själv. Och jag avstod från att ta lugnande. Jag är rätt så stolt över mig själv.
Igår släppte det lite, på kvällen. Mötet med K gick rätt okej men han menar att jag har någonting som kallas för känslofobi. Jag är så trött på diagnoser. Jag är psykiskt sjuk och har ångest och depression. Räcker det inte med det? Känslofobi är i alla fall en rädsla för att få känslor och att uttrycka känslor, särskilt de negativa. Det har självklart med barndomen att göra. När en känslouttryck inte validerades av omgivningen eller även straffades. Jag har fått som hemuppgift att känna mig ledsen. Haha.
Jag har idag äntligen haft mitt möte med psykiatrikern och det gick bra. Jag var helt överraskad över att jag faktiskt kunde stå på mig och uttrycka mig sansat. Jag brukar vara rädd när det gäller läkare. Vi pratade lite om diagnoser och jag sa att jag inte vill ha någon utredning just nu. Det skulle bara förvirra mig ännu mer. Så länge min terapeut och alla i teamet är medvetna om min förmodade GAD-diagnos så vet de ju vad de ska jobba med. Det behövs inget officiellt dokument för det. Vi har också pratat om Borderline-diagnosen men eftersom jag vill fortsätta med DBT så vill jag inte ifrågasätta något. Och så blev det mycket prat om mediciner. Jag ska sluta med Propavan, den ger mig endast biverkningar och hjälper inte särskilt mycket med sömnen. Sedan så ska vi se senare om jag får nya Imovane eller inte. Detsamma gäller Sobrilen. Men jag har båda hemma och de räcker ett tag till. Den största förändringen är nog att jag har fått antidepressiva, Efexor (Venlafaxin). Jag ska börja med dem imorgon, den allra lägsta dosen och så ska vi se hur jag reagerar. Jag är lite smårädd men det blir nog bra. I alla fall finns det inte biverkningen "plötslig död" som på andra psykmediciner. Bra! Jag vet att jag kommer att må sämre de närmaste två/tre veckorna. Jag är ju så medicinkänslig. Men jag är nöjd, läkaren har tagit mig på allvar och det blir förändring. Det känns bra.
Jag hämtade ut tabletterna helt själv. Det är en stor bedrift. Jag har riktigt svårt med att gå och handla själv. Jag fick till och med fråga först hur dyrt tabletterna är så jag kunde se om jag hade tillräckligt med pengar. Och så hade jag ingen aning om var Apoteket ligger i Liljeholmen så jag irrade runt en liten stund. Men det gick bra.
Hemma i Fittja satt jag mig på en bänk, rökte en cigg och lyssnade på Marilyn Mansons nya album. Det var en fin stund.
Men jag kommer inte orka träna idag. Jag vill ta det lugnt resten av dagen. Jag vill läsa och börja skriva ett långt brev. Att laga mat måste jag också. Vardagliga saker.
