Miss Zombilicious - annorlunda

Allting känns inte lika tungt längre. Okej, jag är ledsen och gråter mycket. Och så är ångesten fruktansvärd. Men det går framåt på något sätt. Det ända som verkligen går mig på nerverna och som gör mig otroligt sårbart är att jag inte sover bra här. Tredje natt i rad inte mer än några få timmar. Jag får den dubbla dosen Propavan nu. Jag fick konstigt nog inte den hemska bakiskänslan jag hade förväntat mig. Sömnproblemet beror nog på att jag delar ett rum som är gjort för en säng med en annan patient. Det är trångt och jag står inte ut med det. Jag vill vara i fred när jag ska sova.

Igår var jag hos K och för första gången kunde jag faktiskt följa honom och vad han sa. Jag hade ingen hemsk ångest utan kunde lyssna och svara. Det var självklart tack vare Sobril. Sedan åkte jag hem en stund och gosade med katten. Och åt pizza. Men fram emot kvällen märkte jag att jag verkligen inte kunde stå ut mer. Jag hade ett fantastiskt samtal med en mentalskötare igår kväll. Jag har nämligen använt mig av något som jag har lärt mig i DBT: att jag får be om hjälp.

Jag känner mig väl omhändertagen. Och vet ni vad? Ingen här tror att jag har Borderline. De diskuterar ju patienter vid rapporten och det kommer upp varje gång. Hur jag skulle ha fått den diagnosen egentligen. JAG SA JU DET! GAH! Det pratas om GAD istället, och depression. Men vi ska se. Jag fick fylla i en massa självskattningspapper. jag tror nog att jag kan ha Borderline men inte högt upp på en skala. DBT ska jag fortsätter med självklart och jag vill inte bråka om diagnosen. I alla fall kommer avdelnings-läkaren skriver i min journal att man skall utreda GAD och att han rekommenderar antidepressiva och lugnande. Det känns så skönt att jag bli tagen på allvar här.

Jag fick dessutom en massa beröm eftersom jag har gjort så många framsteg, hur mycket jag har förändrats sedan sista inläggningen. Hur mycket självinsikt jag har. Hur mycket jag kan tänka rationellt kring det hela. Jag blir glad av att de är glada för min skull.

Självmordstankarna finns kvar. Hopplösheten också. Men jag har nu fått en liten bit styrka tillbaka. Det blir lite permissioner under helgen. Att känna efter hur det känns. Sedan blir det nog utskrivning på måndag (eller tisdag). Jag är fan stolt över mig själv hur jag har hanterat allt det här.

Jag är trött. Fått Sobril en timme sedan. Jag väntar nu på lunch, är hungrig. Sedan vill jag sova en stund. Anders kommer nog förbi senare på eftermiddagen. En lugn dag.

Jag är inlagd på slutenvården. Först kändes det inte alls bra. Jag ville bara inte. Men jag var rädd för tvångsvård så jag höll med när K och en läkare föreslog det. Det har gått utför och jag behöver nog lite tillsyn. Självmordstankarna gick inte att kontrollera mer. Jag grät under färdighetsträningen och faktiskt bad om hjälp. K var väldigt bra och jag kommer att tacka honom senare. Det blir förhoppninsvist endast några dagar. Fredag eller måndag ska det bli utskrivning. Jag har till och med fått Sobril som behovsmedicin. Jag känner mig trygg. Jag vill fortfarande inte leva men jag förstår att alla mina beslut och tankar är fel. Mjoa. Nu ska jag surfa lite till och sedan kanske läsa lite. Jag vill vila upp mig. Sova och bli lugn ...

Och så gick allting åt helvete igen. Det var förväntat. Vrålångest i 10 timmar. Just nu känner mig svag. Min kropp är helt trött efter allt gråt, skakande och illamående. Ett tag trodde jag att jag skulle få psykos, ångesten var så stark att jag tappade kontrollen. Som om hjärnan stängdes av. Jag hade nog dissociation.

Jag orkade ändå träna på morgonen och städa i några timmar. Sedan bröt jag bara ihop. Satt gråtandes och skakandes i soffan. Jag ringde till och med min behandlare men det var för sent, halv sex på kvällen går han ju inte att nå. Jag vet inte vad jag tänkte. Jag ringde till mottagningen på förmiddagen eftersom jag hade glömt att visa mitt leg på receptionen igår. Jag hoppas att jag inte får någon räkning, har ju inga pengar att betala någon räkning med.

Hur som helst, jag har inte gjort mig illa. Jag har inte hoppat. Jag har inte tagit någon överdos. Bra det. Nu ska jag snart ta min sömnmedicin och ska sova bort allt det negativa. En positiv sak är nog att jag tänkte färdigheter när jag mådde som sämst. Jag försökte andas rätt, jag försökte observera mina tankar, jag tog is i handen, jag ringde till K. Jag hoppas att jag mår bättre imorgon. Den här dagen har varit hemsk och påfrestande, jag orkar inte mer. Men det var som sagt förväntat. Mitt mående svänger och mina bra dagar har alltid följts av misär. Så är det bara.

Näää. Jag vill försöka läsa lite nu och sedan gå och sova. Bort med den här hemska dagen. bort, bort!

Jag lyssnar på David Bowie och försöker samla mina tankar. Jag har två väldigt destruktiva och kaotiska dagar bakom mig. Mitt mående var inte bra alls och så hände det ena och det andra som drog mig ännu djupare i ett beteende som inte alls känns som likt mig. Jag skäms. Jag måste ta beslut, att gå den destruktiva vägen eller att verkligen försöka kämpa. När jag vaknade idag tänkte jag att jag ska skärpa mig nu. Men just nu vill jag bara ge upp. Min ångest är skyhög, hela min kropp skakar. Men jag måste fan skärpa mig nu. Jag kan skylla på att jag har pms (vilket jag tror att jag faktiskt har just nu) och inte ta ansvar. Eller så försöker jag.

Mötet med K gick åt helvete igår. Eller så tror jag bara att det var så. Jag resonerade och argumenterade istället för att lyssna. Jag ville inte höra vad han hade att säga. Jag ville bara fly därifrån. Jag fick höra att mina självmordstendenser står i vägen för mitt tillfriskande och att det är helt fel att jag och andra anser att de är en del av mig. True. Lösningen skulle vara att jag ringer till teamet när jag inte mår bra. Men jag tycker inte att jag är värd den hjälpen. Jag tänker varje gång att de kanske sitter i ett möte, att K har en annan patient, att jag bara stör. Jag är verkligen dålig på att be om hjälp. Hela terapimötet igår kändes som ett uppläxande, som om jag har svikit folk. Typ: "Vad dålig du är. Du får inte självmordstankar. När du har självmordstankar kan du inte delta i terapin." Blah. Jag vet vad jag måste göra för att framstå som duktig. Jag vill ju må bättre. Jag vet bara inte om jag har kraften till att göra jobbet. Viljan har jag nog, men inte energin eller motivationen. Jag är så bra på att misslycka. Men jag måste visa mer att jag vill. Jag går dit varje gång, jag gör mina hemläxor. Men det krävs nog mer än det.

Hur som helst. Jag ska försöka skärpa mig. Jag har redan gjort en känslokedja idag (självskadebeteende som är så jävla olikt mig!!) och gjort en mindfulness-övning. Dessutom har jag skummat lite i listan för sommarkurser. Jag har bestämt mig för att ansöka till några kurser, kanske jag kommer in i en av dem. Det är målet för helgen: skicka in ansökningarna. Dessutom har jag hängt upp lappar (två stycken bara .. ) med olika telefonnummer jag kan ringa när jag mår skit. Jag måste skärpa mig!

Dessutom har jag sårat fyra människor, på två dagar. Vad fan är egentligen fel med mig? Allt det här är inte likt mig. Jag undrar om jag har en hjärntumör som får mig göra alla dessa saker. Jag brukar inte ta dåliga beslut. Jag undviker beslut istället.

Näääh. Nu ska jag städa lite. David Bowie har skapat ett lugn kring mig nu. Jag är gråtfärdig dock. Jag är dessutom bakis. Jag är nog väldigt sårbar. Jag måste vara försiktig.

Jag har på måfå letat efter åsikter om DBT igår. Googlade "I hate DBT". Det som förvånade mig var att alla som inte kan eller kunde ta till sig DBT:n var bildade människor. Alltså det var folk med PHD och Master-examen. Folk som inte kunde övertygas med belöningssystemet. Det var intressant att läsa om terapeutens roll, det är nämligen nästan som Skinner gjorde i sina beteendeexperiment. Att man får den kalla handen om man inte har varit duktig, att man blir belönad med empati och validering när man har gjort något rätt.

Dessutom är jag glad att jag inte är den enda som ser problemet med DBT:n: man hjälper inte med problemen i sig, man hjälper med hanteringen av problemen istället. Men genom att ändra beteendemönstren förminskar det kritiska tänkandet och förmågan till att ha åsikter. Det kreativa och det filosofiska dödas. Man ska egentligen bli som en roboter som inte använder sig av de egna individuella känslorna eller erfarenheter. Man ska alltid bete sig på samma sätt: ha ångest = stå ut och använd dig av dina färdigheter; din bästa vän dör = stå ut och använd dig av dina färdigheter; du blir våldtagen = stå ut och använd dig av dina färdigheter.

Man blir en känslokall roboter utan personlighet, allt det individuella tas bort. Väldigt 1984-aktig?!? Jag har hört att andra i början också tyckte att det hela tedde sig som en sekt. Marsha Linehans bok är bibeln, självtänkandet avfärdas och allting kan kontrolleras med att vara medveten närvarande. Det värsta är att det inte finns någon självkritik, Linehan är gurun och skall inte ifrågasättas. Mmmm. Det kändes i alla fall bra att jag inte är den enda som inser att DBT är rätt skumt Visst, man kommer inte skära sig mer, men till vilket pris? Jag ska dock fortsätta med terapin ( vore dumt om jag bara hoppade av) eftersom i allt det negativa finns kanske något användbart. Så länge jag är medveten om att det handlar om ett slags kontroll av ens personlighet och indivdiualitet kommer jag nog klara mig.

Ett till problem är nog att man måste ha hittat rätt terapeut som vet vad han/hon/hen gör. Enligt DBT-bibeln måste det alltid gå att nå sin terapeut när man är i kris. Mjoa, jag kan nå min terapeut 3 dagar om veckan från 9 till 16. Så kanske jag har inte ens förutsättningarna kring mig för att lyckas?!? Jag menar, ska de nu följa biblen då ska de göra det på alla sätt.

Förresten, alla studier kring DBT och mindfulness är metastudier, de bygger alltså inte på eget material utan endast på redan gjorda studier. Och dessa studier är  gamla och inte särskilt objektiva. Det finns ingen stor studie som befattar sig med långtidseffekterna av just DBT och mindfulness som terapiformer. Och vad har alla dessa små studier gemensamt? Jepp, det finns en förbättring av måendet hos 1/3 av patienterna, hela 1/3 får ingen förbättring alls och 1/3 mår bättre ett tag men återvänder till mörkret efter terapin. Så för 2/3 går det åt helvete! Och man har inte gjort någon långstidsundersökning av vad som händer med de sista 1/3. Det längsta tidsrummet som har undersökts är 3 år efter terapin och redan där märktes det en förminskning av de positiva effekterna av DBT:n. Just saying. För mig verkar det inte särskilt lovande. (och om någon vill kan ni också få länkar eller namnen av några av de studierna jag har nämnt ..). Men hopp och hej, jag ska fortsätta, kanske jag blir ett undantag. Vi får hoppas.

Jag lyssnar på Beethoven och försöker ta det lugnt. Jag har tidigare i 15 minuter tittat på min katt. Hon satt på fönsterbrädan och tittade på snöflingorna som flög förbi. Hon kvittrade som en liten fågel och var upprymd. Hon vet ju inte att snö är kall och äcklig. Fin katt. Visst vore det skönt att vara innekatt och inte veta någonting om världen utanför?

Jag har halsont. Jag blir skjuk och det är mitt eget fel. Jag hade några dumma planer och sprang runt i kylan halvnaken i en timme någon natt sedan. Jag hoppas i alla fall att det bara blir en förkylning och inte influensa igen. Igår kväll blev jag förresten plötsligt jätteglad och lycklig. Kanske jag har humörsvägningar? Jag är ju rätt övertygad om att det fortfarande var efterverkningar av den lugnande tabletten jag hade tagit. Hellre det än att erkänna att man har humörsvägningar. Haha.

Konstigt nog var jag inte alls ångestfylld när jag var hos K idag. Det var faktiskt ett rätt lugnt möte även om jag var väldigt envis. Vi pratade mycket om KBT-grejer och hur jag ska tackla min "sociala fobi" (jag tror fortfarande att jag har fobisk personlighetsstörning, jag uppfyllde också alla kriterier men det skrevs aldrig i min journal, idiotläklarens fel!!). Jag måste ju kunna gå ut, alltså jag måste kunna ta mig någonstans utan att bli helt förstört av panikattacker. Jag kommer aldrig vara någon som speciellt mycket tycker om att vistas utomhus. Hur som helst. Jag fick som hemuppgift att göra 30 minuter av avslappningsövningar och mindfulness-andningsövningar varje dag. Det känns nu lite som om han aldrig har lyssnat på mig. Jag tycker inte om att göra kroppsövningar och att spänna olika delar av kroppen och sedan slappnar av känns inte så där bra att göra när man sitter på tunnelbanan. Och jag har alltid fått panikattacker av andningsövningar så länge. Kan det inte finnas en enkel sanning som man kan lära mig, någonting som jag kan säga åt mig själv när jag har social fobi? Jag tycker inte om detta fokus på kroppen. Jag vill inte känna mig kropp, jag tycker att min kropp är äcklig. Vill inte!!

Yeah, det var min dagliga gnäll om terapin och min mentala ohälsa. Nu vill jag laga mat och sedan kanske läsa lite. Jag är trött. Ah, jag har kallat min terapeut för Södermalm-hipster idag. Var det kanske fel?!? Han bor ju på Söder. Jag kan inte släppa det och hoppas nu inte att han hatar mig eller vill inte vara min terapeut längre. Visst tänker jag för mycket i negativa banor? Mjoa.

Alla texter och böcker som jag har läst om min diagnos pratar om humörsvägningar. Men det skulle ju betyda att jag ibland är glad och lycklig. Jag vet inte ens när jag mådde så där sist. Mitt mående är stabilt dålig. Jag tror fortfarande inte på att jag har Borderline. Jag passar inte in i mallen. Jag har inget problem med impulsivitet, jag har inget problem med destruktivitet (i alla fall inte på detta sättet som syns), jag har aldrig knullat runt mig och jag är defintivt ingen aggressiv eller arg människa. Och humörsvägningar har jag inte heller. Jag önskade att denna diagnos bara försvann och jag kunde börja från början med alla utredningar. Jag vill ha något som kan botas eller hjälpas med medicin. Jag vill slippa kämpa. Är jag lat? Nej. Jag har bara ingen kraft för att kämpa och har förlorat tron i mig själv.

De senaste dagarna har varit ett rent helvete. Gråtattacker, panikattacker, ångest, ångest, ångest. Dissociation i flera timmar igår. Sjävmordstankarna pinar mig. Vad spelar det för roll om jag berättar detta för min behandlare? Det spelar ingen roll alls. Han kan inte hjälpa mig. Jag vill ha en paus från mitt mående, mitt huvud, mina tankar. Jag har dessutom förstått att jag för alltid kommer att förbli i detta stadium av "ingenting". Hur kan jag ens tänka på att någonsin ta mitt masterexamen? Att bli något, att skriva och få betalt för det. Att tänka och filosofera och få betalt för det. Dumma verklighet.

Ett litet utdrag ur mitt helvete: Jag hade färdighetsträning idag. Jag försov mig (fick bara ungefär två timmars sömn) men hann i tid. Med den värsta ångesten i kroppen och tankarna. Jag tog en halv Oxascand som tog över en timme tills den började verka. Tre nya patienter i gruppen. Alla verkade lugna, alla har jobb, alla verkar inte alls sjuka och berättar endast om sina ilska-problem. Jag sitter och skakar. Jag sitter och vill bara fly därifrån. Gnagande dömande tankar om min dumhet, mitt misslyckande, mina fel. Vi hade rast och jag bestämde mig för att gå hem med terapeuten tyckte inte om det. Och jag ville inte säga emot, ville inte anses vara ett problem. Så jag stannade kvar. Tabletten började verka men skadan hade redan skett. Katastroftankarna försvann inte. På vägen hem grät jag floder. Visst låter det här som en rolig upplevelse?!? För mig låter det faktiskt som en tonårings gnäll. Varför kan jag inte vara normal?

Pojkvännen har ringt till min terapeut idag för att ge honom sitt nya mobilnummer. Jag har ingen aning vad de pratade om men pojkvännen har nog gnällt om att jag inte får någon hjälp: att det antingen är flum-DBT-grejer eller sjukhus, att det inte finns ett mellanting. Det får jag nog höra om när jag träffar K imorgon. Jag funderar på att ställa in mötet. Jag vill inte åka dit med denna ångest jag har. Jag skäms så mycket över den ångest jag hade idag. Jag vill bara inte.

Jag hade glömt att det är Alla Hjärtans Dag idag. Men nu vet jag det så det blir pizza och vin ikväll. Om jag har tagit 7,5 mg Oxascand på morgonen går det nog att dricka ett glas vin halv sex på kvällen, eller hur? Oxascand verkar ju bara i 4 till 5 timmar. Mmmm. Jag bryr mig inte. Jag vill faktiskt se om det blir någon konstig effekt. Kanske jag dör på samma sätt som Whitney Houston som blandade Xanor med alkohol. Önsketänkande.

Nu blir det kaffe. Jag är sååå trött. Men vi har ingen mjölk hemma, det blir svart kaffe. Passar ju bra, den depressiva gotharen drickar svart kaffe.

Den här typen av existens börjar tröttna ut mig. Jag har tappat förhoppningen om en bättre, mer värdefull existens. Jag existerar men på ångestens villkor. På villkor som håller fast i ett svart håll. Gränser som inte får överskridas.

Jag avskyr kyla, snö och vinter. På samma sätt som jag avskyr hetta, för mycket sol och sommar. Men just nu är det vinter och det drar ner mig. -15°C under dagen är inte okej.

Jag har upptäckt Skype och har tillbringat mycket tid med att prata med min familj och mina vänner. Det är ju nästan som att socialisera tycker jag. Annars så är det samma skit som vanligt. Två dagar sedan hade jag färdighetsträning. På vägen dit hade jag så stark ångest att jag spydde på vägen från tunnelbanan till mottagningen. Tur nog kunde jag gömma mig bakom en buske och jag tror inte att någon såg mig. Idag hade jag individualterapi och självklart slog ångesten till igen. Jag fick verkligen gå emot känslan för att bara ta mig ut. Jag kunde inte prata, jag stammade, hela min kropp skakade och jag såg nog väldigt besvärad ut. Och så ville han att jag skulle beskriva mina känslor och pratar om min ångest, att vara i nuet liksom. Bah! Det var förmodligen inte det mest produktiva terapisamtalet. Jag var dock ärlig och sa åt honom att han är klumpig och att han måste vara lite mer försiktig med hur han uttrycker sig. Jag orkar inte att jag går därifrån och mår sämre än innan och får en massa katastroftankar om att de kommer att slänga ut mig från terapin. Jag har nog förvirrat honom. Jag har fått en vetenskaplig avhandling om mindfulness som jag skall läsa. Det tycker jag är bra, K verkar i alla fall börja lära känna mig. Mig kan man inte övertyga så lätt, ge mig vetenskapliga fakta istället för flum. Känslorna just nu: självhat, skam och ångest.

Jag har försökt förklara för K varför jag är en dålig människa. Inte lätt att förklara när det är mer en känsla än en sanning man kan resonera runt. Jag kom bara på att allt det hemska som har hänt mig i mitt liv måste på något sätt beror på mig, att jag förtjänar det. Det är för mycket för att kalla det för slump. Dessutom har jag känslan att jag endast är ett problem, att jag drar ner alla som har med mig att göra. Och så kommer jag aldrig bli något, aldrig beröra någon, aldrig bli en del av samhället. Jag har inte kraften. Jag kommer för alltid förbli en parasit, en parasit som lever på min pojkväns pengar och kärlek. Ergo: jag är en dålig människa. Men detta resonemang håller kanske inte.

Nu ser jag fram emot fyra dagar hemma. Jag behöver inte lämna lägenheten. I alla fall något.

Jag har försökt att förstå begreppet acceptans och allt det innebär. Acceptans som ett psykologist begrepp. Jag anser mig själv vara en realistisk och ibland till och med pessimistisk människa. Jag har aldrig förnekat de negativa sidorna av livet och verkligheten. Jag är socialist men ingen idealistisk socialist. Jag vill att folk förstå hur verkligheten ser ut för alla och inte bara vara instängda i sin egna subjektiva uppfattningen av vad verklighet är. Först när alla får denna förståelse kan man börja göra något åt verkligheten, först då kan de rätta besluten fattas.

Dock har jag ett jättestort problem: att acceptera och se min egna verklighet. Jag har lätt för det stora, det övergripande. Men jag har svårt med det subjektiva, med det som just gäller mig. Att acceptera det som verkligen är istället för att kämpa emot insikten eftersom verkligheten är just hemsk. Det gäller mitt förflutna, det gäller min ångest, det gäller min sjukdom. Jag vill inte få insikten, jag vill inte se det som det är, jag vill inte att det är så. Men det är ju saker som inte går att ändra på.

Terapeuterna tjatar på mig om att jag måste acceptera. Att det är viktigt, att det kan minska mitt lidande. Jag har inte förstått än hur det ska minska mitt lidande. Men i en av texterna jag fick läsa, står:

"För att kunna ändra på något som vi vill förändra måste vi först ha gjort en slags bedömning, en neutral observation om hur läget är."

Det är mitt språk, det förstår jag. Jag måste acceptera det som det är annars kan jag ju inte göra något, annars blir det fel. Tänk er att ni gör ett kemiskt experiment och ni är säkert på att temparaturen på ett ämne är - 10°C. Ni vill inte kolla efter eftersom det skulle betyda att en mängd av era beräkningar är felaktiga. Så ni kör på det. Självklart får man ett resultat men detta resultat är fel, detta resultat kan inte accepteras av andra forskare.

Det är likadant med att acceptera sina egna förutsättningar. Att hela tiden kämpar emot verkligheten ger resultat men dessa resultat är felaktiga och någon gång kommer man avslöjas, någon gång bryter man ihop. På samma sätt som det felaktiga resultatet hos det kemiska experimentet kommer att avslöjas och motbevisas.

Jag har fått insikten, eller i alla fall har jag nu förstått varför acceptans kan vara viktig för mig. Som sagt, ett minskat lidande är nog inte något jag förväntar mig av just acceptans. Jag tror att det kommer faktiskt att börja med ett starkare lidande. Jag kommer känna mycket självmedlidande. Jag kommer gråta över alla "om", över allt jag kunde ha blivit, den jag kunde ha varit. Över mitt potential som jag aldrig kommer att utnyttja, över de mål jag aldrig kommer att nå. Jag måste acceptera att jag alltid kommer att ha ångest, att jag alltid kommer att ha psykiska problem. Att dessa saker aldrig kommer att försvinna. Det är så verkligheten ser ut. Jag är ett misslyckande på grund av mina psykiska problem.

Frågan är: hur ska det fortsätta härifrån då? Det svåraste kommer nog att vara att acceptera min diagnos. Jag har försökt så mycket att ifrågasätta den men jag har gjort testen fyra gånger, genomförd av olika personer. Jag har inget annat val än att acceptera det. Och det där med min ångest? Det är något jag måste acceptera för varje gång den kommer, det är en fortgående acceptans. Men det ska bli min utgångspunkt, jag är sjuk, jag har ångest, jag ska sluta kämpa emot. Det "ska", jag är inte där än. Men jag vill börja.

Det blir svårt. Det blir jobbigt. Jag vill egentligen inte. Det blir mycket gråt och det blir mycket: men jag vill inte ha ångest, men jag vill vara frisk, men jag vill vara normal, men jag vill kunna bli det jag alltid har eftersträvat. På något sätt undrar jag om det inte vore lättare att kämpa emot ångesten och sjukdomen istället. Men jag gör det nog på felaktiska premisser. Jag har lovat mig själv att försöka och börja acceptera. Det kommer att ta lång tid.

Jag mår inte bra alls just nu. Surprise. Men just nu finns det faktiskt en anledning. Två anledningar. Igår fick jag ett brev från CSN. De vill att jag ska börja betala av mitt lån. Men jag tog tag i det och ringde dem. Det är väldigt olikt mig. Jag hatar att ringa myndigheter. Jag är konflikträdd. Men jag ringde. Jag tror till och med att jag har löst det hela. Jag får fylla i någon blankett som de skickar till mig. Jag har ingen inkomst alls så jag kan inte betala 1700 kronor var tredje månad. Även om jag har ringt och även om det är på vägen till en lösning så drog det hela ner mig. Jag känner mig som ett misslyckande. Jag vill ju plugga. Men nej, här sitter jag och är urfattig och får återbetalningskrav. Dessutom försov jag mig igår och kom aldrig iväg till färdighetsträningen. Jag vet att sådant kan hända men jag skämdes när jag ringde och sa att jag inte skulle hinna.

Igår hade jag en oerhört bra dag. Det kändes skönt att endast ha lite ångest och att kunna skratta också. Jag var fast övertygad om att det skulle fortsätta på ett likadant vis idag, bara jag stod emot och ignorerade ångesten. Det fungerade inte. Ingen överraskning egentligen men ibland är jag envis.

Jag har förresten klarat av att träna fem gånger förra vecka. Kanske jag är snart tillbaka där jag har varit när jag fortfarande hade lite kontroll över mitt liv. Vem vet. Jag har tränat idag också. Och städat som en galning, dammsugit hela lägenheten i över en timme. Jag kände mig nästan duktig. Men sedan förstod jag ju hur patetiskt det hela är. Att städa och att träna? Om jag hade pluggat i åtta timmar, om jag hade skrivit hela dagen, om jag hade gjort något meningsfullt. Jag har än en gång fattat att mitt liv är patetiskt. Att jag är patetisk. Så nu sitter jag här med ångest och är övertygad om att det aldrig bli bättre. Att jag aldrig kommer utnyttja det potentialet som jag drygt ett år sedan trodde jag hade. Patetiskt.

Jag har dessutom försökt förstå meningen med radikal acceptans. För mig personligen är det som att ge upp och att acceptera att det dåliga måendet är en del av mig. Det heter "att sluta kämpa emot". Men om jag slutar så kommer det ju bli ännu värre. Jag förstår poängen i olika situationer men inte när det gäller ångest eller smärta. Men ändå ska jag försöka mig på det, måste jag ju. Men jag är inte övertygad. Jag reflekterar dock över varför jag inte är övertygad. Första steget kanske. Jag vill ju må bättre, men måste jag först må sämre för det?

Min katt driver mig till vansinne just nu! Hon slutar inte skrika och kräva uppmärksamhet. Men jag har ju lekt med henne. Kelat med henne. Gett henne mat. Vad mer vill hon? Baaaah, ibland är hon värre än ett litet barn.

Det är alltid samma visa. Det går uppåt ett tag, till en nivå där jag nästan tror att jag kan leva med det här. Och sedan kommer något litet som stör mig, något som läggs i min väg. All styrka och energi försvinner och jag vill bara ge upp. Jag befinner mig i ett sådant läge just nu. Jag har blivit verkligen cynisk och är nästan inte mottaglig för hjälp eftersom jag är övertygad om att inget kommer kunna hjälpa mig. Jag är ett hopplöst fall. Men samtidigt vill jag inte vara ett hopplöst fall utan någon som det lönar sig att hjälpa. Förvirring.

De senaste dagarna har följt alltid samma mönster. Jag står ut under förmiddagarna, jag klarar av att göra lite saker. Men gentemot kvällen orkar jag bara inte längre med ångesten. Den tar över och blir till panikångest. Jag gömmer mig, jag gråter, jag skriker tysta skrik, jag letar efter lösningar för att få det sluta och aldrig behöva känna så här igen.

Igår var det ännu sämre. Jag hade tid med min terapeut och ångesten började redan tidigt på morgonen. Jag ville inte gå upp, jag ville ge upp. Men jag tvingade mig ut eftersom jag vill visa att jag vill göra terapin så de aldrig ifrågasätter mig igen. Men på tunnelbanan fick jag en panikattack (nu vet jag i alla fall att man kan ha ångest och en panikattack samtidigt, alltid något). Jag började gråta, jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Jag kände mig så värdelös och skämdes. Det hjälpte inte att en gammal gubbe som satt bredvid mig inte slutade stirra på mig. Hos terapeuten skakade jag hela tiden, jag kunde inte få det sluta. Mer skam. Han ville göra medveten närvaro med mig men jag ville inte, jag visste att det skulle bara förstärka den negativa känslan i det momentet. Jag kan ju inte slappna av med andra och att bli filmad samtidigt skulle ha gjort det hela ännu svårare för mig. Vi pratade om ångest och acceptans. Jag tror att jag var väldigt envis, tanken att acceptera ångesten skrämmer mig. Jag vill inte ha ångest som en del av mitt liv för alltid, jag vill bara inte acceptera det. Jag vill att det försvinner och att acceptera det istället känns som att helt ge upp. Jag kände mig nästan som en uppnosig tonåring. Alla metaforer och jämförelser han kom med kunde jag ifrågasätta eller svarade med: "då vill jag inte leva längre". Smart, eller hur? Jag förstår alltid vad han menar men jag håller bara inte med. Nu har jag som hemuppgift att försöka acceptera ångesten, alltså vid ett tillfälle. Varför kan jag alltid förstå allt och kan även förklara det för andra och visa att jag har förstått, men jag kan inte internalisera kunskapen? Någonting är hemskt fel med mig. Eller så är jag bara rädd och har en massa murar kring mig.

Det är också något som kretsar i mina tankar just nu. Att jag är inte värdig hjälpen, att jag kanske tar upp plats för någon annan som kan det här bättre, som är glad och tackar ja till allt och inte ifrågasätter allt? Det är samma känsla med min pojkvän och andra som står mig nära. Vore det inte bättre om jag försvann och ersattes av en bättre människa, alltså en människa som är mer värdig deras kärlek? Man kan kalla det för min mörka värld där jag är den onda, dåliga magikern som måste tillintegöras och ersättas av en vacker god häxa. Konstigt jämförelse kanske, men det är sant.

Jag visste att jag skulle falla igen, ner i det svarta hålet. Jag är lite irriterad över att småsaker kan ha en sådan stor effekt på mig. Jag kom inte in på distanskursen. Jag hade ju egentligen inga höga förväntingar. Jag har hamnat på en reservplats och det betyder att jag kan glömma att komma in. Det påverkar hela min vår eftersom jag inte kommer ha något meningsfullt att fylla min tid med. Dessutom kommer jag inte ha några pengar. Nu är jag i ett år utan inkomst och det kommer nu bli 8 månader till. Jag känner mig skyldig eftersom pojkvännen betalar allt och vi måste leva på jättelite pengar. Jag avskyr att vara fattig samtidigt som det kanske ge en erfarenheter som är viktiga för att förstå samhällets regler. Kanske. Jag har inte råd med utgång, iphone, nya kläder, ja, inte ens med ett busskort. Roligt det där med pengar. Dessutom kommer jag nog höra från CSN snart, det blir dags att betala av mitt lån. Haha, kanske jag får betala i naturalier, vara lite snäll mot en tjänsteman. Näh, jag ska kontakta dem snart så det blir inget strul. Jag har ingen inkomst. Ergo: jag kan inte betala av något lån.

Så allt det där drar ner mig ordentligt. Att inte ha något meningsfullt att göra kommer ta kål på mig. Jag behöver någonting som distraherar mig från ångesten. Mjoa. Jag ska beskriva min ångest för K, kroppslig, tankarna och känslorna. Jag misstänker att han kör KBT-grejen med mig. Jag har ju redan gjort det i internetterapin. Men men.

Just nu är jag ledsen och skamfylld. Och ångesten är konstant närvarande. Den där inre oron gör mig galen. Om det vore rastlöshet så kunde jag ju göra något åt det. Men en inre oro som paralyserar en motiverar inte särskilt mycket till att göra något alls. Det mesta av min energi går åt att inte få psykbryt. Jag dissocierade redan igår och höll på att bli galen. Bara jag inte blir inlagd. Jag läste igår om ECT och att man kan bli tvingat till det om man är tvångsinlagd. Det finns inget mer som skrämmer mig än någon som vill elektrochockar min hjärna. Ush. Katastroftankar deluxe.

Jag har skrivit en dikt igår och har påbörjat två noveller. Kanske det är något meningsfullt. Att skriva. Problemet är att jag aldrig blir nöjd och det slutar med självhat och självförbråelser. Jag är bra på att vända något positivt till något negativt. Det är min superkraft. Vilken hemsk superhjälte jag skulle vara. Typiskt, inte ens som påhittad superhjälte duger jag.

Försvinn jävla ångest!

Jag har inte mycket att säga just nu. Jag känner mig stum på något sätt. Som om jag hade tappat rösten. Det borde komma ut något men allt är bara svammel och konstiga blåsljud. Så där som döende i skräckfilmer gör när det flöder blod ur deras munnar. Skön jämförelse.

Jag har haft en eller två bra dagar. Men nu sjunker humöret igen. Jag misstänker att jag har pms, det är den tiden på månaden snart och därför är jag grälsjuk, ledsen och ångestfylld. Det måste vara det, jag orkar nämligen inte med ännu ett varv ner till bottnet.

Jag har fått mycket beröm när jag träffade min terapeut sist. Som att jag börjar vara mer villig till att acceptera terapins metoder. Mjoa, det är nog mer det att han skrämde skiten ur mig när vi träffades en vecka sedan och jag blev livrädd att jag skulle bli utslängt från terapin. Så jag bestämde mig för att hålla käften om det sägs något jag inte håller med om. Det är nog bäst så. Problemet är detsamma som alltid: jag har nu fått en hel massa kunskap som jag helt intellektuellt förstår och som jag också kan förmedla till andra. Jag ser de kausala förhållandena i mitt beteende. Men jag kan inte använda mig av denna kunskap. Jag har aldrig varit kopplad till mitt inre, till mina känslor. Jag vet inte hur man gör bara. Jag har alltid helst hållit käften när det gäller mina egna subjektiva känslor, jag har aldrig uttryckt dem. Och nu ska jag ändra på dem, på någonting jag inte ens känner mig kopplad till? Det lär bli svårt. Men jag gör i alla fall mina "läxor". Jag har verkligen lust att bara hoppa av. Alla ska låta mig vara. Att fly och undvika. Det är verkligen det rationella beteendet jag strävar efter. Inte.

Jag måste söka efter en aktivitet som en utställning, en öppen föreläsning eller något liknande jag kan gå till inom den närmaste tiden. Typ exponering (fastän vi inte har gått genom de andra delarna av KBT:n och vi har aldrig pratat om varför jag egentligen har dessa sociala rädslor. Lite oproffsig), eller förberedelse till exponering. Jag är ju helt pank (har ingen inkomst alls ..) så jag kan inte betala för någon entré. Så jag kollade på gratis stockholm men hittade ingenting, verkligen ingenting, som verkade intressant. Har inte någon ett förslag? Eller så gör jag min egna utställning, måla lite Pollock-liknande sträck och då har jag min aktivitet. Haha. Cynism. Jag tycker ändå att det är dumt att min sociala aktivitet ska vara att gå ensam på ett kulturellt evenemang. Vem går på sådant själv? Jag kan inte ens gå och handla utan en hel massa ångest och skam. Det har jag aldrig kunnat göra. Men å andra sidan ville K nog att jag hittar något som är kul att göra utanför lägenhet, som motivation. Well, det finns inget som jag tycker är kul utanför lägenheten. Kanske att festa och att gå på konsert. But that's that. Ah, ibland älskar jag att vara pessimistisk. Jag vet ju ändå att jag kommer att göra vad han vill jag skall göra eftersom jag har nu den överhängande rädslan att jag annars kommer att slängas ut.

Okej. Nu blev det en hel del psyk-svammel igen. Något roligt kanske? Jag läser Ozzy Osbournes självbiografi just nu, någonting lättare efter all rysk realism på sistone. Språket är fruktansvärt dåligt, översättningen är ännu sämre. Jag borde ha läst boken på engelska istället, då hade det i alla fall varit humoristiskt på något sätt. Men jag ska läsa klart boken, bara för att jag vill läsa om han skriver något om Marilyn Manson någonstans. Bra syfte.

Jag vill egentligen inte uppdatera min blogg. Men jag känner mig lite tvungen eftersom jag har fått några meddelanden där folk frågar om jag fortfarande lever. Nej, jag är inte död. Men jag önskade att jag vore det. Eller det är kanske överdrivet. Jag önskade att jag föll i koma, vaknade efter någon månad och allting är bra igen. Jag har ingen ångest, jag har en stark livsvilja, kan använda mig av min intelligens igen, har tappat alla kilon igen och är i allmänhet normaliserad, blivit så där normalt att  så jag kan fungera som en del av det mänskliga samhället. Jag vill vara behövd och jag vill kunna erbjuda det enda eller det andra. Inte vara en så där begränsad grönsak som jag är just nu. Jepp, om inte döden så ett långt koma.

Julen var obetydlig. Pojkvännen och jag satt hemma, var sjuka, åt mat som jag inte kunde smaka och tittade på en massa dåliga filmer. Jag fick inga julklappar och jag hade ingen julkänsla. På något sätt kändes som en bra självdestruktiv bestraffning. Som att jag inte fortjänar att ha det lika bra som alla andra. Min värdelöshet blev ett faktum.

I alla fall har jag ingen feber mer. Men pojkvännen fick veta igår att han har en lunginflammation. Och jag har samma symptom som honom. Jag kan inte andas, det gör ont i mitt bröst och jag hostar. Att inte kunna andas så bra utlöser hela tiden panikattacker hos mig. Det är hemskt! Jag tycker inte om läkare men när jag kom hem från terapin idag ringde jag till vårdcentralen. Det är nog inte så smart att misstänka att ha en lunginflammation och inte kontakta vården. Självklart så ringde jag för sent, alltså de ville precis stänga. Vad jag inte fattade var att de inte kunde boka in mig till imorgon?!? Som vanligt blir jag överkörd av vården. Jag ska ringa imorgon och då ska de försöker klämma in mig. Bah. Det blir ångestfylld. Jag tycker inte om att träffa läkare och jag kommer förmodligen få panikattack efter panikattack. Koma I say, då kunde de undersöka mig utan att jag är medveten om det. En liten dropp med antibiotika och allt blir bra.

Jag har varit duktig och varit på färdighetsträningen och individualterapin. Som vanligt handlade det för det mesta om mindfulness. Jag simulerade och låtsades att det gick bra. Men det fungerar inte för mig. Jag försöker så hårt, att koncentrera mig på min kropp. Men jag har ingen koppling till den, jag kan inte säga hur det känns i min kropp, i mina fingrar eller något sådant. Och att hitta en fantasiplats där jag känner mig trygg? Oh please! Ge mig lite LSD, då fungerar det nog för mig. Hur som helst, jag ska fortsätta försöka, någon gång försvinner kanske min inre spärr mot flummigheten. I alla fall har jag lärt mig att mitt största problem är att jag inte har någon acceptans. Jag accepterar inte mitt förflutna, inte att jag är psykiskt sjuk. Jag är en mästare på att förtränga. Mmmm.

Igår fick jag besök av finaste Adam. Hur trevligt som helst. Bra om man har Oxascand hemma så man kan faktiskt delta i konversationer. När jag har ångest degenerar jag alltid till ett litet barn, jag blir endast trotsig och egoistisk. Men det gick ju bra och jag saknar honom redan nu. Jag hoppas att jag kan spara ihop lite pengar så jag kan gå och besöka honom i Bergen under våren.

Idag hade jag då individualterapi och det gick lite åt helvete. Jag undrar om K egentligen fattar hur mycket han påverkar mitt mående? Jag blev oerhört arg på honom. Jag har ju ändå ett tilitsproblem och efter att han hotade mig med tvångsinläggning förra vecka ville jag vara jätteförsiktig med vad jag berättar för honom. Men han fattade att jag höll tillbaka och det blev lite ... ehm .. spänt mellan oss. Men det löste sig. Tills han började ifrågasätta om jag verkligen vill gå i DBT. Vad fan? Jag har kämpat så hårt för att övertyga mig själv att det är det rätta för mig. För att förbise flummigheten. För att ge det ett riktigt försök. Jag har inte missat färdighetsträningen en enda gång, inte individualterapin heller. Så vad fan? Och så blev jag nu jätteorolig. Vill de slänga ut mig? Varför frågade han det här? Ush. Nu är jag ångestfylld och vill faktiskt hoppa av DBT:n. Jag menar, det känns ju som om min individualterapeut inte ens tror på mig. Vad fan?!? Alltså han är inte ens legitimerad psykolog, han har inte gått genom en DBT-utbildning och det går inte att nå honom. Jag menar, jag kan nå honom tisdag, onsdag, torsdag mellan 8 och 17. Så nästa gång jag vill ta livet av mig måste jag se till att det händer under kontorstiderna. Eller? Jag är så .. arg, besviken. Jag är inte ens säkert på om jag faktiskt kommer att få hjälp genom DBT:n. Oh, och hemuppgiften. Leta efter mindfulness-övningar på youtube och göra en om dagen. Det går ju så lätt att andas just nu. Inte. Han lovade mig i alla fall att vi gör en pro/contra-lista nästa vecka. Det är det enda han kan göra för mig, att övertyga mig att det är värt att leva. Min jävla krisplan kan man glömma, jag göra alla saker men ingenting hjälper. Så till slut tar jag lite Oxascand och hoppas på det bästa. Fan. Jag är så jävla frusterad nu.

Bah, hoppas att jag inte har lunginflammation. Jag måste ringa till läkaren imorgon och gå dit. Vill inte. Snälla, kan jag inte bara falla i koma?!?

Jag kan inte sova. Alls. Jag tog tre olika sömntabletter igår kväll men det blev inte en enda sekund av sömn. Min ångest äter upp mig och en spiral av negativa tankar följs av den. De senaste dagarna har jag varit helt passiv. Jag kom inte ens ur sängen igår. Ingen träning, ingen läsning, ingenting.

Jag hade ju gjort av mig med en av mina hjälpmedel till dumheter. Men det har inte hjälpt någonting. Jag hittar på andra saker istället. Om man verkligen vill något finner man nog alltid en väg. Idag blev jag till exempel skrämd av mig själv. Jag skulle till tunnelbanan på morgonen och när tunnelbanan rullade in på stationen ville jag hoppa framför den. Jag tänkte bara "Äntligen!". Men jag gjorde inget sådant utan bara sprang därifrån och tog nästa tunnelbana istället.

Färdighetsgruppen gick inte bra. Alltså jag har också blivit "somatiskt" sjuk nu. Jag har ledvärk, den värsta torrhostan och jag fryser jämt. Jag har nog feber också. Nu tänk är att ni är på vägen till att få influensa (pojkvännen är jättesjuk så jag utgår ifrån att jag får samma sak ..) och så har ni inte sovit alls, har hemsk ångest och var på något sätt nära till att ta livet av er. Jag sa emot mycket. Som att jag tycker att att småle är hyckleri och på något sätt påminner mig om hjärntvätt. Hur som helst, jag var där, jag lyssnade och har ännu en gång lärt mig att jag inte är särskilt mottaglig för medveten närvaro och sådant. Men det finns ju andra färdigheter. Någonting kommer jag att hitta som passar mig. Jag hatar dock att hela färdighetsträningen endast består av medveten närvaro övningar. Jag kan inte slappna av med andra människor kring mig. Så jag kan inte göra övingarna.

Sedan hade jag ett kort möte med min terapeut. Han försöker verkligen hjälpa mig. Men när man hotar mig med att hämta läkaren och låta mig tvångsinläggas då kan man inte förvänta sig att jag beter mig normalt. Jag tror att jag skrek och hotade med det ena och det andra. Jag sa något om att ingen får omyndigförklara mig. Det hela slutade med att jag fick lova att använda mig av min krisplan. Mjoa. Men lova kan man mycket. Jag kommer inte ringa till psykjouren eller akuten. Men men.

Ush. Och när jag kom hem bröt jag helt ihop. Värken i kroppen var jobbig. Jag kunde inte sluta hosta. Och jag var inte särskilt glad efter mötet med K. Så jag tog två huvudvärkstabletter, hämtade en massa filtar och försökte sova. Det lyckades jag med men efter två timmar väckte pojkvännen mig.

Nu sitter jag här. Jag har precis ätit lite naturgodis och mår illa. Gråtfärdig. Frossa. Vrålångest. Svag. Allt på en gång. Vill inte mer!!

Vad fan håller mig hjärna på med egentligen? Varför matar den min kropp med ångest? Jag har så många negativa känslor och tankar just nu. Sorg, ledsenhet, ilska, ångest, ångest, ångest, ensamhet, övergivenhet, uppgivenhet. Jag sugs in i ett svart djupt hål utan botten.

Jag kämpar så hårt. Det är mycket jag inte vill. Men en sak vet jag: jag vill att det slutar. Jag vill att det är över nu. Jag hoppas att det endast är en övergående fas. Att det kanske blir bättre nästa vecka. Sist, i oktober, höll det i sig i tre veckor. Orkar jag att må så här i tre veckor? Det går inte ens att förklara hur jag mår. Det är bara en enda röra av rädslor och negativa tankar. Jag försöker hålla igång framtidstro, tron på att det blir bättre, mina förhoppningar om vad som ska hända i mitt liv. Men det är svårt. Jag tror nämligen inte på att det blir bättre. Men jag vill kunna tro.

Det första jag gjorde när jag vaknade var att gråta. Försökte somna om. Men det gick inte. Sedan dess har jag irrat runt i lägenheten. Fått ett slag i magen av något en vän skrev till mig. Någonting som gör mig känna att jag är en ond människa. Är orolig för mitt förhållande. Jag vill inte tappa det. En enda röra i mitt huvud. Jag hoppas nästan på att jag börjar dissociera. Att inte vara i verkligheten. Att det är tyst i mitt huvud.

Jag funderar över att ta någon lugnande. Det är nog det bästa jag kan göra just nu. Jag är faktiskt rätt nära till att ringa till psykjouren. Jag är rädd för mig själv. Men om en timme kommer pojkvännen hem. Då är jag inte ensam längre. Jag måste hålla ut tills dess. En lugnande blir det nog nu. Bäst så.

Vad fan håller jag på med? Vad fan håller min hjärna på med? Sluta genast! Grrrr.

Hemsk hemsk hemsk. Så vill jag beskriva min dag. Eller egentligen började det igår. Jag fick dumma idéer (läs: självmordsplaner) och hade redan gjort allt i ordning. Sedan fick jag panik. Jag ringde till psykjouren men la på igen. Städade maniskt. Försökte distrahera mig. Spenderade några timmar med pojkvännen. Då slog tankarna till igen. Ringde till psykjouren men de hade stängt. Orkade inte ringa ambulans. Jag hade ju inte gjort något. Gick och la mig och vred mig i ångest. Försökte att inte följa impulserna.

Idag: hade tid hos terapeuten. Han blev rädd och orolig. Jag lovade honom att bli av med mina "hjälpmedel". Det gjorde jag när jag kom hem. Terapeuten ringde mig och sa att han ville träffa mig efter gruppterapin på tisdag. Pojkvännen fattade att något var fel. Största bråket vi någonsin har haft. Han kan inte hantera det vilket jag kan förstå. Fick panikångest. Pojkvännen ville ringa polisen när jag stormade ur lägenheten. Förståelig om någon precis har sagt att hon vill dö och sedan springer ut. Nu är allt lugnt igen mellan oss. Det vanliga: jag får inte berätta om mina tankar. Det blir för mycket för honom. Bra lösning tycker jag. Jag måste ju skydda honom från mörkret. Min älskling.

Annars då? Jag är fången i den mörka världen igen. Jag orkar inte med ångesten längre. Jag vill att det slutar. Jag har inget hopp om att det någonsin blir bättre. Jag uppfattar min existens, nej människans existens i sig, som meningslös. Jag kan inte se någonting positivt. Jag vill bara inte mer. Varför ska jag leva?

Men samtidigt var jag ärlig mot terapeuten idag. Och det betyder nog att det finns en gnista livsvilja kvar i mig. Eller? Det är jobbigt att inte utelämna något. Han frågade hur jag såg på vad jag nästan gjorde idag. Jag velade en lång stund. Sedan sa jag: "Jag är arg på mig själv för att jag inte har gjort det.". Hemskt egentligen. Men som sagt, jag är ärlig och jag lyssnar på vad han har att säga. Bättre än det kan jag inte göra.

Welcome to my motherfucking darkness!!

Jag borde gå och lägga mig. Men jag är överdrivet trött igen. Som om det fanns ett lager av plastfolie mellan mig och allt annat kring mig. Jag skulle så gärna få en annan sömnmedicin. Jag kan inte somna, trots en massa olika piller. Det är så frustrerande och det händer inte sällan att jag slår kudden, gosdjur eller mig själv. Jag blir så arg på min hjärna som bara inte vill koppla av utan bombaderar mig med hemska katastroftankar. Allt som skulle kunna gå fel poppar upp i mitt huvud.

Jag kunde alltså som vanligt inte somna igår. Sist jag tittade på klockan var det halv fyra. Jag hade tagit Imovane, Propavan och även en Atarax. Ingenting hjälpte. Jag somnade nog av utmattning, jag hade gråtit en hel del. Jag gick upp kvart i åtta. Jag gick och duschade och plötsligt hade 40 minuter gått. Har jag verkligen duschat i 40 minuter? Alltså jag måste ha dissocierat bort tiden. Jag har aldrig i mitt liv duschat i 40 minuter. Så det blev en stressig morgon. Jag fick springa upp till tunnelbanan och det är en massa trappor att gå upp. Tunnelbanan hade redan åkt in till stationen. Så jag la fram min bussremsa till konduktören. Och vad gör hon? Hon öppnar fönstret jättelångsamt och tar en hel massa tid på sig. Jag undrade om hon kunde skynda sig lite eftersom jag ville ju hinna med tunnelbanan. Och allt hon sa var "Stressa mig inte. Du ska inte stressa mig. Stressa mig inte." Hur svårt kan det vara att stämpla en bit papper ?!? Jag sprang i alla fall till tunnelbanan och jag hann. Dock hann jag inte hämta en Metro och så fick jag stå. Så mycket folk överallt. Och allt jag hade var min musik. Paniken blev allt större. Jag svettades efter all spring och det blev inte bättre av min panik.

När jag skulle gå av så var jag nära till att ta tunnelbanan tillbaka hem. Men jag sprang i en av gruppmedlemmarna så jag var tvungen att bege mig till terapin. Det gick inte alls bra för mig idag. Jag var nära till att dissociera hela tiden. Min hjärna var så trött att jag endast kunde prata väldigt långsamt. Jag var nog också lite stökig. Eller otrevlig. Eller kanske passiv aggressiv. Jag vet inte. Jag tror att jag har betett mig lite barnslig. Vi gjorde en hel de mindfulnessövningar igen. Det fungerade som vanligt inte för mig. Jag hade inte ens orken att försöka på riktigt.

Jag fick höra idag att jag har en väldigt påtaglig tysk accent. Det gjorde mig jätteledsen. Jag försöker ju att härma den svenska melodin. Det var första gången som någon faktiskt sa det till mig. Annars får jag oftast frågan om jag kommer från Danmark eller Island. Nu har jag tappat förtroendet när det gäller min svenska. Jag träffar kanske för lite folk så min svenska har blivit sämre? Det kan ju vara så.

Hemma gick det inget vidare. Så starka onda och dumma tankar. Planer. Uppgivelse. Ush. Jag hoppas verkligen att jag kan sova nu under natten. Jag är nog väldigt sårbar på grund av sömnbristen jag lider av.